Fredspris till Etiopien

Den 11 oktober förkunnade Den norska nobelkommittén att årets fredspris tilldelats Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed ”för hans arbete med att uppnå fred och internationellt samarbete och särskilt för hans avgörande initiativ att lösa gränskonflikten med grannlandet Eritrea”.

Han blir den tolfte afrikan att ta emot priset och många Afrikakännare hyllade valet av pristagare. Skeptikerna frågade sig om det inte var för tidigt att prisa en fred som ännu inte är fullbordad – i ett land som bara precis inlett reformerna mot en demokratiskt stat.

– Det är mycket som redan har uppnåtts gällande att reformera Etiopien till en demokrati, men det är också en lång väg kvar. Rom byggdes inte på en dag, inte heller fred och demokratisk utveckling uppnås under en kort tidsperiod, svarade Norska Nobelkommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen på kritiken och fortsatte:

– Vi medger att det kan vara diskutabelt att redan nu utse Abiy Ahmed, men vi har sett mycket redan och hoppas att arbetet han påbörjat fortsätter.

Kriget mellan Eritrea och Etiopien började som en gränskonflikt, främst över den omtvistade byn Badme, som har några tusen invånare. Kriget varade i två år och tog 70 000 liv. Det tvingade flerfaldigt många fler på flykt.

Striderna tog slut 2000 men någon verklig fred blev det inte. En oberoende gränskommission slog fast att Badme skulle tillhöra Eritrea, vilket Etiopien protesterade högljutt mot.

När jag var i Eritrea 2003 hade internflyktingarna ännu inte kunnat återvända och hungersituationen var akut. En buffertzon hade upprättats mellan de två länderna. Och så ungefär såg situationen ut fram till april 2018 då Abiy Ahmed kom till makten.

I juli samma år skrev de forna ärkefienderna på ett fredsavtal, flygbolag tilläts åter att ta upp direktlinjer mellan de två huvudstäderna och för första gången på två decennier kunde invånarna i Etiopien och Eritrea tala med varandra på telefon. Några veckor senare öppnade landgränsen och trupperna på båda sidor drog sig tillbaka.

Familjer återförenades och varor transporterades fritt över gränsen. Nu har den stängts igen – men det går fortfarande att flyga mellan Addis Abeba och Asmara.

Abiy Ahmed har även verkat för fred på ett regionalt plan. Han var inblandad i fredsavtalet i Sydsudan och var medlare i förhandlingarna mellan Sudans militära ledare och den civila oppositionen – som satte stopp för flera månader av protester.  

På hemmafronten har hans demokratiska reformer och nya ledarstil välkomnat tillbaka oppositionen och utsett kvinnor till flera höga poster i samhället. Fängslade journalister har släppts liksom politiska fångar.

Abiy Ahmed är Afrikas yngste ledare på en kontinent där 60 procent av befolkningen är under 25 år. Han är premiärminister i en av de snabbast växande ekonomierna i Afrika och har lovat att Etiopien ska göra sitt i klimatfrågan. (Enbart i juli planterades 350 miljoner träd i ett land som är sargat av skogsskövling och erosion.)

Men, för det finns nästan alltid ett men. I spåren av den nyvunna friheten har nya interna konflikter uppstått och etniska spänningar i skruvats upp. Det politiska dödandet har ökat och en miljon människor har drivits på flykt. Abiy Ahmed beskylls för att inte ta oroligheterna i hemlandet riktigt allvar – alternativt för att bemöta våldet med metoder som påminner om det gamla, repressiva Etiopien.

Amnesty International uppmanar Abiy Ahmed att se Nobels fredspris som en sporre till att tackla människorättsutmaningar som hotar de framsteg som gjorts.

”Han behöver snabbt säkerställa att hans regering tar upp de pågående etniska spänningar som hotar stabiliteten och medför risk för ytterligare kränkningar av mänskliga rättigheter,” skriver organisationens generalsekreterare Kumi Naidoo.

Samuel Larsson, Sveriges radios korrespondent i Afrika sammanfattade den tudelade bilden av årets fredspristagare så här:

”Som symbol är Abiy Ahmed svåröverträffad. Som realpolitiker är hans gärning mer svårbedömd.”

Etiopien står fortfarande inför enorma utmaningar: politiskt, ekonomiskt och socialt. Nästa år är det val. Upptakten och utgången kommer att vara avgörande för landets fortsatta utveckling – och ett lackmustest för den unge visionära ledaren och fredspristagaren.