En bok växer fram
Höst i Skåne är utmärkt bokskrivartid. För lite mer än ett år sedan skrev jag om Margit som var min ciceron på en resa i Burundi då jag besökte flera av de gamla svenska missionsstationerna i landet. Intryck och research håller nu på att växa fram till en berättelse där jag med romanens tillåtelse ger liv åt Märta och Stig från Malmö. Nästan allt som händer i boken är sant men karaktärerna är uppdiktade.
Märta och Stig är ett missionärspar som likt många andra reste till Afrika sedan de fått en kallelse av Gud. Märta var den som reste först, hon kom till Mugara 1948, en av de platser som jag besökte tillsammans med Margit. När de sedan reser ut tillsammans som ett gift par får de en placering i Kongo som då var en belgisk koloni.
Märta är lite före sin tid. Hon vill att de afrikanska flickorna ska få gå i skolan och ifrågasätter varför bara män fick rösta i Kongos första fria val 1960. Hennes man Stig sätter evangeliet främst, översätter bibeln till lokala språk och faller snabbt in i den koloniala samhällsstrukturen.
– Vi ska inte blanda oss i det politiska, säger han till Märta och är noga med att aldrig diskutera självständighetsivern med afrikanerna.
Märta som tycker om att dricka kaffe på väninnan Charlottes hotell får andra perspektiv. Charlotte är visserligen också från Sverige men hennes åsikter är präglade av belgarnas pessimism.
En av bokens återkommande karaktärer är Märtas vän Gabriel, han är lärare men växte upp nära den svenska missionen. Som vuxen flyttar han till Stanleyville där han väcks politiskt och blir en varm anhängare av det frias Kongo första premiärminister Patrice Lumumba. I väst betraktades Lumumba som kommunist, och kommunismen sågs också som ett hot mot kristendomen. Gabriels politiska uppvaknande skrämmer Märta samtidigt blir hon orolig för att Gabriel ska råka illa ut när Lumumba störtas och landet börjar falla samman.
Just nu, när jag skriver dessa rader, befinner sig Märta i grannlandet Burundi dit familjen flytt på grund av oroligheterna i Kongo. Märta oroar sig för sin dotter Margaretas skolgång. Kanske måste hon göra som så många andra missionärer och skicka hem sin dotter för att gå i skola i Sverige?
Så här skriver hon i sin dagbok från den 15 september 1960.
Vi har ännu inget sagt till Margareta och jag våndas över den dagen vi måste berätta för henne att vi ska skiljas åt. För inte så länge sedan frågade hon hur långt det var fram till jul. Jag berättade att även om det regnar nu och är höst här kommer det inte att bli vinter på samma sätt som i Malmö. Istället för snö kommer de stora julstjärneträden att blomma och rosorna slå ut. Jag lovade henne att vi ska sätta upp julprydnader och klä en cypress som julgran. Det kommer bli fackeltåg och julotta, precis som vanligt. ”Blir det julklappar också”, frågade hon och jag svarade ”javisst” men var tvungen att vända bort ansiktet för att hon inte skulle se att mina ögon tårades. Det knep så hårt i hjärtat att veta att julklapparna kommer vi inte själv att kunna ge henne.
