Schablonbilder på gott och ont
Det finns en uppsättning väl beprövade schablonbilder från utvecklingsländer. Det gäller nyhetsrapportering men kanske i än större utsträckning resejournalistik. Smutsiga storögda barn, hyddor bakom färgglada tvättstreck, gathundar, handmålade reklamskyltar, kvinnor som sitter på marken och arbetar med väderbitna händer. Ni känner igen dem. Kanske från ert eget fotoalbum. Ingen av oss är immun mot de där schablonerna. De följer med oss vart vi än reser och det krävs lite ansträngning för att utmana dem.
En februarikväll för några år sedan hade vi letat oss upp till en svårtillgänglig lodge i bergen i Lesotho och råkade träffa en grupp trötta holländare som pustade ut med en öl på den lokala puben. De reste runt med buss i vansinnestempo i södra Afrika och pumpades varje dag fulla med nya intryck. Vi tyckte lite synd om dem och undrade hur de upplevde resan. Jo, den var ganska intensiv medgav några. Samtidigt var flera av dem nöjda med att nu ha nått den lesothiska landsbygden. Det här var trots allt det riktiga Afrika. Och med ”det riktiga Afrika” menade de ”det vilda Afrika”, med djur, lerhyddor och infödingar, inte med rinnande vatten, asfalterade vägar och mobiltelefoner.
En av männen förkunnade: ”många platser som vi har besökt hittills har varit nästan som hemma; städer, restauranger, vägar. Ingen större skillnad. Men det här, det är Afrika som det ska vara”. Han svepte med handen mot den lilla byn där skeva hyddor låg glest utspridda på en sluttning, omgärdade av taggiga buskar som skulle hålla boskapen kvar på gården. Han var en man som satt inne med svaren och som de andra lyssnade på. En man som tyckte att ett Afrika utan fattigdom och stampade jordgolv inte riktigt var värt att lägga pengar på. Då kunde han lika gärna stanna kvar i Amsterdam.
Problemet är att schablonbilder inte per definition är felaktiga. Det handlar om hur vi förhåller oss till dem. Det är till och med så att man på en del platser utnyttjar dem. Det är allra tydligast inom turistindustrin. Själva säger vi alltid blank nej när vi blir erbjudna av en turistarrangör att besöka en ”genuin” zulu- eller maasaiby. Men vi förstår problematiken: det finns en förväntan och någon som svarar upp mot den förväntan. Det finns ingen enkel lösning på problemet.
Som journalist och fotograf är det ibland extra svårt att förhålla sig till schablonbilder. En av våra favoritredaktörer genom åren, Karen Söderberg på Sydsvenskan (som numer ägnar sig åt annat), var alltid sträng när det gällde den biten. Hon ville inte ha några klichéer eller standardlösningar på utrikessidorna som hon basade över. Hon ville minska antalet män på sidorna också. Det var två mycket bra ambitioner. Bekymret är bara att ibland – ganska ofta – ser verkligheten ut ungefär som schablonbilden. Människor sitter under ett träd och samtalar. Det hänger tvätt på ett streck utanför en hydda. Kvinnorna sitter på marken med sina bestyr medan barn och höns springer omkring dem.
Det skapar särskilda utmaningar som alla fotografer måste förhålla sig till. Skribenter med för den delen. Det är ju inte fel att förmedla den där standardbilden. Det är så det ser ut. Men det känns inte rätt heller. Alltihop kokar ner till det som länge varit ett av våra mantran när det gäller rapporteringen från Afrika: nej, vi behöver inte en annan bild av Afrika, för den vi har är förmodligen inte fullständigt felaktig. Däremot behöver vi fler bilder av Afrika, för den vi har är förmodligen bara en liten del av sanningen. Vårt ansvar är att ständigt påminna oss själva om det.
