Missionärsminnen i Burundi

Jag har varit på väg till Burundi sedan 1994. På den tiden låg ambassaden i en vacker byggnad på Skeppsbron i Stockholm. Ambassadören var trevlig men tog lång tid på sig att gå igenom min ansökan. När jag gick in på hans kontor för att se vart han tagit vägen, låg han på alla fyra under det stora skrivbordet och letade efter stämpeln. Det var väl inte så många som reste till Burundi på den tiden. Det är det inte nu heller.

Den gången förblev visumet oanvänt och under de 25 år som jag har rest kors och tvärs i Afrika har Burundi förblivit en ”vit fläck” på min afrikanska kart. Tills nu.

Det lilla landet i Centralafrika, strax söder om Rwanda, är stort som Småland med ett invånarantal på omkring tio miljoner människor. 

Grannlandet Rwanda genomled ett folkmord 1994 – det var därför jag reste till regionen det året – och har med sin omdiskuterade president Paul Kagame prisats och kritiserats genom åren.

Burundi har haft ungefär samma förutsättningar som Rwanda. Folkmängden och storleken på de båda länderna skiljer sig inte mycket åt. Folkgrupperna är uppdelade på omkring 85 procent hutuer, 14 procent tutsier och 1 procent pygméer, eller twa som de bör kallas. Spänningarna mellan de dominerande folkgrupperna har då och då flammat upp i blodiga inbördeskrig, men de har aldrig nått vidden av ett folkmord.

Precis som Rwanda var Burundi en tysk koloni, och efter första världskriget blev det ett belgiskt protektorat. Självständigheten i början av 1960-talet kom ungefär samtidigt till Rwanda och Burundi. Svenska missionärer hade då varit i Burundi sedan början av 1940-talet – och det var därför jag reste till regionen den här gången.

Jag hade blivit inbjuden av Margit Söderlund 83 år hennes väninna Kristina Jonzén till Burundi för att se de gamla missionsstationerna och i en vecka reste vi runt bland församlingar med tiotusentals medlemmar och enorma kyrkbyggen.

Mitt nästa bokprojekt ska handla om det här, den svenska missionstiden i Afrika, närmare bestämt Centralafrika. Idén kom under arbetet med förra boken Vita afrikaner – ett reportage om arv och identitet men den här gången kommer jag att fokusera på svenskarna och det arv som de lämnade efter sig.

Missionärerna, samtliga kvinnor, som jag hittills intervjuat för projektet är över 80 år, några över 90. Margit med sitt positiva sätt och smittande skratt, är en av dem.

De har fascinerande historier att berätta om tiden i Centralafrika på 1940- och 50-talen. Hur de etablerade sina missionsstationer genom att bygga upp skolor och kliniker. Men också hur svårt det var för dem att locka barnen till skolan. Många afrikaner såg med stor misstänksamhet på de vita. För var det inte så att de hade för vana att äta upp små svarta barn?

Historierna på 1960-talet handlar om strider i Kongo och oroligheter i regionen, en militarisering av hela området. Vägar som inte var farbara på morgonen kunde vara fullt framkomliga på eftermiddagen. Det berodde helt på rebellernas framfart. Många av missionärsfamiljerna hade en väska packad, redo att ta med sig på flykten.

Några av dem skickade hem sina barn. Andra lät dem växa upp barfota i afrikanska byar tillsammans med sina svarta lekkamrater.

Oavsett krig, konflikter, utsatthet och ibland uttalat motstånd från lokalbefolkningen, fick övertygelsen och gudstron missionärerna att stanna.

För mig finns det en kluvenhet inför missionen och hur representanter från svenska kyrkan, Pingströrelsen, Missionsförbundet och Baptistkyrkan reste till det koloniserade Afrika för att förkunna en kristen tro och Guds ord för ”hedningarna”. Hur de än vred på det så fick de ju också leva efter kolonialmaktens principer och samhällssystem där svarta och vita hölls socialt åtskilda och den vite mannens lag rådde över de svartas.

Missionärerna själva är noga med att framhäva de sociala insatser som de kristna bidrog med i form av skola och sjukvård. Myntet har alltid två sidor.

Spåren efter svenskarna som bodde här syns i allt. I missionärshusen hänger bonaderna kvar på väggen, broderade jultavlor har lämnats av de missionärer som en gång bodde här. I bokhyllan i Mugara står Kring Afrikas Pärla av Lewi Pethrus från 1948, några julböcker från 1950-talet och ett par franska lexikon. Järnspisen i köket är av märket Husqvarna och kocken som heter Nestor har arbetat för ett flertal svenska missionärer. Han bakar fortfarande utmärkt sockerkaka och kanelbullar i den gamla ugnen som eldas med ved och saknar temperaturreglage.

Porslinet i skåpen är från Rörstrand och lämnades kvar av missionärer som bodde här på 1960- eller 1970-talet. Fruktträdgården nedanför huset är borta och ersatt med ett gästhem. Men runt om missionen växer apelsinträd, guava, avokado och bananer.

De första missionärerna som kom hit visste knappast vad de skulle kunna förvänta sig. De hade hört missionärsbrev läsas upp i församlingen men dessa var ofta kryddade med vackra berättelser och heroiska insatser i Guds namn. Inget som egentligen kunde förbereda dem på vad som väntade i Afrika där maten, vädret, människorna, bostäderna, livet – allt var annorlunda. Somliga omfamnade det helhjärtat. Andra inte.

Om detta skriver jag i nästa bok.