”Mandela skulle inte ha varit nöjd”
Den 11 februari i år var det 30 år sedan Nelson Mandela höll sitt första tal som fri man och han gjorde det här i Kapstaden. Han hade då tillbringat 27 år i fängelse, dömd till livstid för sabotage och konspiration.
Torget Grand Parade var fullt av folk. De räknades i tiotusental. Då för 30 år sedan. ”Jag hälsar er i fredens, demokratins och frihetens namn,” sa Mandela.
I år var där några hundra åhörare. En del upprörda ANC-anhängare som bussats in till storstaden men sedan inte visste hur de kunde få tillträde till raderna längst fram. Vakterna och avspärrningarna var som en labyrint av järnstaket. Vem som var på insidan och utsidan var inte helt självklart. Några turister hade kommit för att titta och tog bilder på storbildsskärmarna och dagens talare. VIP-gästerna satt under skuggande markiser.
Utanför avspärrningarna gick Kapstadesborna med raska steg mot buss- och järnvägsstationen för att hinna hem med nästa avgång. Några kastade en förströdd blick mot podiet. Nästan ingen stannade, inte ens när president Ramaphosa talade och tillskrev Mandelas frigivning åt folket.
”Det var inte av godhet som president de Klerk frigav Mandela, det var inte för att han tyckte synd om honom, det var för att ni satte press på honom. Segern var er.”
Jag var inte där den 11 februari 1990. Men det var Silvane de Fleur och Jeremiah Thuynsma. De stötte på varandra i år igen. På det nästan folktomma torget.
”Vi var engagerade i UDF [United Democratic Front] och vi var här som ordningsvakter. Torget var packat med folk, ingen visste när Mandela skulle komma så folk väntade från tidig morgon. De sjöng, de firade. Vi trodde aldrig att det skulle komma så många. När Mandela till slut anlände var det redan mörkt men folk hade inte gått hem de väntade.
Vi visste ju sedan ett tag att han skulle friges, men att det skulle ske så snart… vi var chockade. Vi hade kämpat för den här dagen men vi var inte riktigt förberedda. Flera av hans comrades hade blivit släppta men det var Mandela vi väntade på.
I dag, 30 år senare är det fortfarande så mycket kvar att göra. Han skulle inte ha varit nöjd, så krass är verkligheten. Det han arbetade för och det vi kämpade för, det har fortfarande inte uppnåtts. Vi slogs för frihet för alla i vår tid, nu handlar det om ekonomisk frihet men det finns inte längre någon gemenskap i kampen, det finns inget “vi”. Den sammanhållningen har gått förlorad. Det går heller inte att sätta fingret på en enda viktig fråga som kan lösa problemen vi står inför, allt hänger ihop. Utbildning, fattigdom och kriminalitet.”
