VM förde sydafrikanerna samman

Kapstaden förbereder sig för välkomstfest. Det har gått en vecka sedan det sydafrikanska rugbylaget vann VM i Japan och de senaste dagarna har spelarna varit på turné i landet för att låta sig hyllas och gjuta stolthet och enighet i en nation som tappat styrfart och självförtroende.

Det var långt ifrån alla som trodde att det var möjligt för sydafrikanerna att slå den före detta kolonialmakten England i VM-finalen. Aldrig tidigare i mästerskapens historia hade ett lag som förlorat en gruppspelsmatch vunnit turneringen. Men Sydafrika visade sig ha de kvaliteter som krävdes och när lagkapten Siya Kolisi höjde pokalen så ställde sig en hel nation upp och dansade med honom.

Sedan dess har tidningarna skrivit spaltmeter om vad segern betyder för Sydafrika. För här nere är rugby inte bara en sport. Det är politik.

Siya Kolisi är den första svarta lagkaptenen i en sport som under lång tid klassades som en ”afrikandersport” och därmed symboliserade förtryck och apartheid. I början av 00-talet hade jag icke-vita kollegor som vägrade heja på det sydafrikanska landslaget eftersom de ansåg att rasismen fortfarande låg djupt rotad i sporten. Oavsett vem sydafrikanerna spelade mot, hejade de på motståndarna.  

När rugby-VM spelades första gången 1987 var Sydafrika bannlyst från spelen. Det rådde undantagstillstånd i landet, anti-apartheidrörelsen var stark och proteserna högljudda, polisbrutaliteten utbredd. En hel värld bojkottade Sydafrika och ströp landet utifrån ekonomiskt.

Många har hävdat att för de sportälskade sydafrikanerna var utfrysningen från internationella mästerskap och OS värre än att landet globalt betraktades som en pariastat. Sedan fick Sydafrika en ny president i F W de Klerk, i februari 1990 släpptes Nelson Mandela ur fängelse och 1992 fick Sydafrika åter delta i OS.

Den största segern för rugbyn kom 1995 när landet var VM-värd. De nederlagstippade sydafrikanerna vann mot alla odds finalen mot Nya Zeeland. Nyckelpersonerna som ingjutit mod i laget var president Nelson Mandela och lagkaptenen Francois Pienaar.

På arenan i Johannesburg stod en nästan allt igenom vit publik och hyllade så väl laget som landets första svarta president. Några år tidigare hade de flesta av dem kallat honom terrorist.

Nelson Mandela förstod att sport kunde ena nationen och bygga broar mellan de olika folkgrupperna, även om det i segerlaget från 1995 endast fanns en svart spelar. I år var elva svarta spelare uttagna att representera Sydafrika i Japan.

Rugbylagets vithet har debatterats under många år. Sydafrikas ledare har velat tvinga igenom en förändring med hjälp av kvotering – medan de vita fansen och de vita tränarna hävdat att svarta spelare inte håller måttet.

Siya Kolisi och hans lag bevisade motsatsen. Rugbylagets kapten är uppväxt i den fattiga Östra Kapprovinsen, han upptäcktes av rugbyscouter och fick sportstipendier för att kunna utveckla sin talang på några av de bättre skolorna i landet. Han blev rugbykapten för landslaget ”Springbocks” 2018 och tillsammans med tränaren Rassie Erasmus – som öppnat dörren för svarta spelare in i landslaget – har de byggt ett lag som tagit mottot #strongertogether.

Det är 25 år sedan apartheid skrotades men Sydafrika har inte lyckats finna vägen fram till den Regnbågsnation som Nelson Mandela och ärkebiskop Desmond Tutu drömde om. De senaste åren har en hård politisk debatt gjort landet mer polariserat. Regeringspartiet ANC är splittrat mellan president Cyril Ramaphosa som vill städa upp i korruptionsträsket – och de som tjänar på att stanna kvar i den osunda sörja av nepotism och vanstyre som frodades under den förre presidenten Jacob Zuma. Det största oppositionspartiet DA har fallit samman, arbetslösheten är 30 procent, tillväxten obefintlig, kriminaliteten hög och finansinstitutionernas tilltro till landet ligger bara strax över skräpstatus. Hittills har ingen ställts till svars för de miljarder som försvann ur statskassan då Zuma var president.    

Rugbylagets vinst drog med sig alla i jublet. Gamla och unga. Vita och svarta. Fattiga och rika. President Ramaphosa har setts på så många bilder med spelarna att man skulle kunna tro att han var en del av laget. Krönikörer, tyckare och vanligt folk har enats om att ”detta var vad Sydafrika behövde”. En uppvisning i hur landet kan vara när det är som bäst. VM-vinsten visade vad Sydafrika egentligen är – bortom den politiska debatten och bortom de extrema, men högljudda, grupperingarna i samhällets ytterkant där splittring, snarare än samförstånd verkar vara målet. Tillsammans är vi starkare.

I helgtidningen argumenterade till och med en av artikelförfattarna att vinsten säkerligen skulle stabilisera ekonomin, locka investerar till landet och gynna fastighetsmarknaden. Det får ändå finnas gränser för hur mycket man kan förvänta sig av en VM-seger.



Featured posts

SUBSCRIBE TO OUR MONTHLY NEWSLETTER



Instagram: @anytimefromnow

Back to Top