“Vi överlever”

Samtidigt som sydafrikanerna i slutet av april 1994, för första gången kunde rösta i demokratiska val rasade ett folkmord i det lilla centralafrikanska landet Rwanda.

Samtidigt som Nelson Mandela svors in som Sydafrikas första svarta president, dödades omkring en miljoner rwandier, de flesta från folkgruppen tutsi, med machete och hackor. Folkmordet varade i hundra dagar. Sedan dess är april månad en sorgens månad i Rwanda.

Det är 25 år sedan jag första gången reste dit. Det var strax efter folkmordet. Landet hade nått nollpunkten och flera miljoner människor var på flykt. Alla som dödats hade ännu inte begravts.

En av dagarna besökte vi kyrkan i Nyamata. På kyrkbacken låg resterna av de döda, förmultnade kroppar i en tung sötaktig doft av död. Hål efter granatsplitter i taket och hugg från machete i kyrkbänkarna. Ett par skor. En tallrik. Blod på altarduken.

Sedan dess har jag besökt Rwanda många gånger för att följ hur ett land reser sig och går vidare.

Går det?

Ett kvarts sekel efter folkmordet och kriget, har Rwanda kontinentens snabbaste internet, glasade höghus reser sig i city, nya restauranger öppnar på takterrasser och Kigali är Afrikas säkraste huvudstad.

Hur gick det till?

Nyckelorden har varit en aktiv, närmast påtvingad, försoningspolitik och en jakt på sanning och rättvisa där så väl de högst ansvariga för folkmordet som fotfolket, har prövats och dömts i olika juridiska instanser.

Dagens president, Paul Kagame, har varit pådrivande i hela processen och hans förebild för landets utveckling är Singapore. Europa och USA som inte kom till tutsiernas undsättning 1994, har han inte mycket till övers för.

Rwanda har drivit en effektiv fattigdomsbekämpning under flera år bland annat med hjälp av kontantbidrag och offentliga arbeten. Alla måste teckna sig i landets sjukförsäkringssystem som gjort att mödradödligheten och spädbarnsdödligheten har gått ner. Jordbruksreformen har gett lika äganderätt till kvinnor som till män. Landet har världens högsta andel kvinnor i parlamentet (68%) och har det senaste decenniet haft en ekonomisk tillväxt på cirka sju procent.

Det låter osannolikt. Hur har det varit möjligt?

En anledning är att det under Paul Kagame inte finns särskilt stort svängrum för oppositionen och den har en avvikande åsikt mot presidentens.

Den som idag tenderar att framföra ”en splittrande politik” riskerar att fängslas. Kritik mot presidenten kan lätt falla under den här kategorin och genom åren har journalister och oppositionella flytt landet då pressen blivit för stor.

I fjol släpptes dock två prominenta kvinnliga oppositionspolitiker, Diane Rwigara och Victoire Ingabiré, men om det är ett bevis på en mer tolerant politik, eller spel för gallerierna återstår att se.

Själv är jag lika förundrad varje gång jag besöker landet. Genom åren har jag träffat folkmördare och överlevare. Män på omskolningsläger och änkor som fått gestalta uppbyggnaden och försoningsarbetet.

Den starkaste symbolen för detta var kvinnorna Immaculée och Donnata som båda förlorat sina män 1994. Immaculées man hade dödats i folkmordet. Donnatas man hade fängslats, misstänkt för att ha deltagit i folkmordet. Trots att de stod på olika sidor i kriget hade de bestämt sig för att arbeta tillsammans på risåkern.

– Kvinnorna utgör fredens hörnpelare. Var och en måste bidra till försoning och fred i sin by. Vi måste arbeta för en framtid åt våra barn, sa Immaculé när jag träffade henne 2001.

De två kvinnorna berättade för mig hur de lärde av varandra och hur Rwandas lagar hade ändrats för att ge mer rättigheter till kvinnorna. Före folkmordet hade kvinnor inte rätt att ärva eller att äga egendom. Hon tillhörde mannen och mannens familj. Hon kunde heller inte bygga sitt eget hus eller ta ut skilsmässa. Men de flesta som dödades i kriget var män och de flesta som fängslades misstänkta för att ha deltagit i folkmordet var män. För att Rwanda skulle kunna påbörja en ekonomisk återuppbyggnad hade lagarna ändras.

Tre år senare var jag åter i Rwanda för att skriva om landet tio år efter folkmordet. Jag åkte ut till samma by men det var bara Donnata kvar. Immaculée hade dött i sviterna av hiv.

Under folkmordet var den etniska tillhörigheten skillnaden mellan liv och död. I försoningsbyarna i Rwanda bor i dag överlevare och folkmördare grannar med varandra. Ingen talar längre om hutu och tutsi, alla är rwandier.

Att leva sida vid sida med sin forna fiende, är enda sättet att bryta våldsspiralen, sa byborna och för pastor Gahigi, som var ekvationen glasklar; utan försoning, ingen utveckling.

Historiskt sett var det heller inte mycket som skiljde Rwandas majoritetsgrupp hutu och minoritetsfolk tutsi. Före kolonialmakterna, först Tyskland sedan Belgien, var hutu och tutsi snarare två socioekonomiska grupper.

Jordbruksfolket hutu och boskapsherrarna tutsi. De delade språk, religion och kultur. Tutsierna, som delvis utgjorde landets överklass, favoriserades av belgarna och splittringen blev påtaglig då kolonisatörerna införde ID-kort där invånarnas folkgruppstillhörighet framgick.

Kanske går det att komma tillbaka till tiden före koloniseringen?

Senaste gången i Kigali var jag volontärlärare på landets journalisthögskola. Nästan alla studenterna i klassen var för unga för att själva ha upplevt folkmordet. Men jag åkte förbi byggnaden där jag sovit på en tältsäng hos Svenska Räddingsverket 1994 och Hotel Mille Collines kan kanske inte konkurrera med de nya, lyxiga hotellen – men historiskt är det inget som slår serveringen vid poolen.

En dag var det Umuganda den dag i månaden då varje kvarter samlas för att städa och hålla rent. Biltrafik är förbjuden på förmiddagen och alla förväntas bidra till det allmännas bästa – på ett eller annat sätt som kvartersrådet har bestämt.

Jag åkte tillbaka till kyrkorna. Minnesmonumenten var välskötta, men mer kliniska. Tiden hade lagt distans mellan de döda och nuet. När jag frågade en av vakterna om försoningen verkligen fanns i hjärtat hos alla eller om det var ett sätt att överleva. Svarade han:

– Det beror vem du frågar. Men vi överlever.