Slutsatser efter valet i Sydafrika

Vid en första anblick är det lätt att betrakta det nyss avslutade sydafrikanska valet som något av en antiklimax, utan några betydande förändringar överhuvudtaget. ANC behåller makten och den egna majoriteten i parlamentet. Man behöll också – till slut och med bara 0,19 procents marginal – egen majoritet i den symboliska lilla storstadsprovinsen Gauteng, samt i sju av de övriga åtta provinserna. Democratic Alliance behöll sin majoritet i Western Cape.

Så vad ska vi dra för slutsatser. Var det ett ointressant val som slutade med status quo? Inte nödvändigtvis. Var det ett väntat resultat? Ja, på de flesta punkter, men det betyder inte att det inte finns en rad intressanta konstateranden. Här är ett urval:

ANC behåller egen majoritet i parlamentet

Det var givetvis väntat och frågan var egentligen bara hur många röster man skulle lyckas skrapa ihop, jämfört med förra valets drygt 62 procent. Det stannade vid 57 procent, vilket är ett aningen större tapp än många, inklusive jag själv, hade förutspått. Partiet tappar 18 mandat i parlamentet, vilket förstås är en nesa, men makten är alltså ohotad och resultatet ska ses mot bakgrund av det fullständigt raserade förtroende som nio år med Jacob Zuma vid makten innebar. I det avseendet är 57 procent snarare en återhämtning.

Resultatet är dessutom ett tecken på att Sydafrika håller på att förändras, från ett slags enpartidemokrati till en modern demokrati där fler partier är med i matchen. Det är bra för landet och, tror jag, även för ANC. Det kommer tvinga fram en ny självbild, något som är helt nödvändigt eftersom det 25 år efter apartheids fall inte är rimligt att luta sig så tungt mot gamla bravader som ANC gjort – och gör. Att använda historiska segrar för politisk retorik riskerar att stå i vägen för positiv förändring och väljarna har indikerat att det inte längre är tillräckligt. President Cyril Ramaphosa vill ha en sådan förändring och valresultatet stödjer honom i den uppfattningen.

ANC behåller makten i Gauteng

Ja, men alltså bara med 0,19 procents marginal, vilket översätts till ett enda mandat i provinsförsamlingen. Det ska, precis som på riksnivå, ses som en missnöjesyttring från folket men också som ett tecken på att oppositionspartierna trots allt inte erbjuder ett tillräckligt attraktivt alternativ. Inte än. ANC kommer sannolikt ignorera att partiets mandat har försvagats och till att börja med köra på som tidigare, men i god tid inför nästa val måste man ta sig en allvarlig funderare på hur man ska undvika att förlora Gauteng – och kanske ytterligare någon provins.

Valets vinnare

Både ANC och DA måste beskriva som relativa förlorare i det här valet. Det finns vinnare också, om än inte med någon nyvunnen reell makt. De två mest radikala politiska alternativen, EFF respektive VF Plus, går framåt och det kan definitivt tolkas som en polarisering av opinionen. På pappret ser det också ut som en förstärkning av den etniska dimensionen i sydafrikansk politik, eftersom EFF hämtar nästan allt sitt stöd bland svarta väljare och VF Plus bland vita, företrädesvis afrikaanstalande, väljare. I fallet med VF Plus ska man däremot vara lite försiktig med att dra den typen av slutsatser, eftersom partiets framgång antagligen beror på en kombination av faktorer. En är säkert att man mobiliserat vita väljare som tidigare inte röstat, men som nu vill protestera mot ANC och/eller markera mot EFF:s framsteg. De flesta av dessa väljare är sannolikt afrikaanstalande. En annan anledning är att VF Plus verkar ha lyckats attrahera väljare som tidigare röstade på exempelvis DA, och då pratar vi i första hand om engelsktalande vita samt färgade väljare. Analysen av VF Plus framgång är alltså inte självklar. Man bör också vara lite återhållsam när det gäller betydelsen av VF Plus framgångar. Partiet gick visserligen framåt kraftigt i flera provinser och flerdubblade sina mandat i parlamentet, men vi pratar fortfarande om ett parti med 2,38 procent av väljarstödet. Hade Sydafrika haft en fyraprocentspärr à la Sverige så hade VF Plus inte ens suttit i parlamentet. Det hade bara varit ANC, DA och EFF som gjort det.

Valdeltagandet

Det officiella valdeltagandet rapporterades till nästan exakt 66 procent. Motsvarande siffra för fem år sedan var 73 procent. En anmärkningsvärd minskning i sig, men det är lite värre än så: omkring nio miljoner röstberättigade väljare registrerade sig aldrig ens inför valet och finns därmed inte med i statistiken från valdagen. ”Officiellt valdeltagande” betyder, i den sydafrikanska valkommissionens version, ”andelen registrerade väljare som röstade”. Det ser förstås lite snyggar ut än att prata om hur stor andel av alla röstberättigade väljare som både registrerade sig och verkligen röstade. Med en sådan definition sjunker valdeltagandet till strax under 50 procent, vilket förmodligen är det enskilt mest oroväckande konstaterandet efter det här valet. Det är anmärkningsvärt att lite drygt 25 år efter att människor slogs med sina liv som insats för att bland annat få rätt att rösta, så väljer halva befolkningen att låta bli. Det är ett kraftigt underbetyg till landets politiska ledare efter 1994 och en påminnelse om hur kort människans minne är.



Featured posts

SUBSCRIBE TO OUR MONTHLY NEWSLETTER



Instagram: @anytimefromnow

Back to Top