Ny reportagebok om Afrikas vita
Vita Afrikaner – ett reportage om arv och identitet är Görrel Espelunds sjätte bok och handlar om de vita kolonialsläkternas ättlingar, deras funderingar kring sin tillhörighet och identitet. Om de äldre som har svårt att släppa historien och om de unga som funderar på var de verkligen hör hemma någonstans.
Fem snabba frågor till författaren
Varför en bok om vita afrikaner. Är de inte en ganska obetydlig minoritet?
Numerärt är de det, men på ett emotionellt och historiskt plan så tar de fortfarande relativt stor plats, inte minst i frågor som rör landrättigheter. På sina håll har de också en relativt stark ekonomisk ställning, nästan alla kan räknas till samhällets privilegierade.
Sedan finns det många i den äldre vita generationen som liksom stannat kvar i en historisk tid. Det är också ett intressant fenomen, att vägra ta in förändringar. Bland de unga vita i Zambia, Zimbabwe och Kenya finns en tudelad känsla över var de egentligen hör hemma.
Hur ser du själv på vita i de före detta kolonierna. Hör de hemma där?
Koloniseringen av Afrika var ett brott mot länderna och dess befolkningar som tvingades underkasta sig en främmande makts överhöghet och styre. Det är inte fråga om annat. Sedan kommer den intressanta och svåra diskussionen om man kan ärva skuld, och vilket ansvar dagens generation har. Vita i Afrika är i dag en del av befolkningssammansättningen.
I Sydafrika har vita bott i över 350 år, i Kenya, Zambia och Zimbabwe talar vi snarare 120 till 130 år. Oavsett är det väldigt lång tid.
Kan man prata om en vit stam?
Nej, det tycker jag inte. En stam förutsätter att gruppen kommer från samma land, har samma språk, historia och kultur. Tittar man på de vita släkterna i Kenya, Zimbabwe och Zambia så har visserligen många sina rötter i Storbritannien, men många kom också från Skandinavien, Tyskland, Frankrike och Ryssland. Det kom en hel del judar som flydde undan förföljelsen i Europa och det kom även vita sydafrikaner till de ”nya” brittiska kolonierna. Förutom sin hudfärg har de vita faktiskt ganska lite gemensamt, men de är alla en del av det koloniala arvet.
Vad var svårast med att skriva boken?
Många ville inte prata med mig. De var rädda att bli porträtterade som vita rasister som lever kvar i en svunnen tid. I verkligheten är bilden mer nyanserad, mycket mer komplex. Vitas förhållande till landet de bor i och till svarta afrikaner är ofta rätt komplicerad.
Har du själv tänkt på din identitet och historia?
Jag har bott i Sydafrika i olika omgångar. Första gången mellan 1997 och 2004. Sedan 2014 bor jag i Kapstaden stora delar av året. Jag har rest i över 30 afrikanska länder och jag har funderat mycket på var jag hör hemma. Jag känner mig hemma både i Sverige och i Afrika, och här måste jag generalisera och ta med hela kontinenten. Jag känner oerhört starka band till Afrika, oavsett vilket land det är, det finns en dragningskraft och en generositet som tilltalar mig, samtidigt som det kan vara oförutsägbart och våldsamt. Jag har också funderat på om jag själv var född där, om mina föräldrar eller farföräldrar var kolonisatörer – vem hade jag varit då? Jag har full förståelse för de vita familjer som valde att stanna efter självständigheten.
Sedan har de valt att tackla den nya tiden på olika sätt och det är den frågan jag tycker är så intressant och spännande.