Nelson Mandelas sista gärning
Den gångna helgen dominerades i Sydafrika, och i stora delar av världen, ännu en gång av rapportering om Nelson Mandelas hälsa. Det fanns fog för det, eftersom en lång rad tecken pekar på att hans tillstånd faktiskt är betydligt mer kritiskt än vid tidigare sjukhusbesök det senaste året. Vad vi vet lever han fortfarande när detta skrivs, men hemlighetsmakeriet är stort och farhågorna om ett snart dödsbud blir fler för varje timme som går. Endast en sak kan vi vara säkra på: Nelson Mandela kommer att dö. Och vi kan rimligtvis anta att det kommer att ske förr snarare än senare. Men hur ska man förstå uppståndelsen kring en sedan länge pensionerad politisk hjälte?
Få saker i Sydafrika borde kunna vara så väl förberedda som hur man ska handskas med Mandelas död; det gäller politiker, media och allmänhet. Trots det verkar alla lite tagna på sängen varje gång han körs med poliseskort till sjukhuset, och det hela framstår för en utomstående som lite märkligt. Sämst förberedda verkar dagens makthavare vara. ANC-eliten har tydligt visat att man inte är redo att låta Mandela lämna jordelivet och att man tar varje chans att associeras med honom, att rida på hans fläckfria rykte som en av världens främsta stadsmän någonsin. Det skedde senast under en osmaklig fotosession i Mandelas hem. En del befarar att desperationen även kan komma att yttra sig genom att dödsbudet undanhålls till dess att det är lämpligt att offentliggöra.
Förklaringen till denna svårighet att acceptera tidens gång är i grunden ganska enkel: med Mandela borta försvinner ANC:s starkaste koppling till kampen – den mot den vita apartheidregimen – vilken i sin tur utgör fundamentet för partiets politiska legitimitet. ANC har, inte helt rättmätigt, lagt beslag på hela äran för att apartheid bekämpades, och det är främst mot den bakgrunden som väljarstödet har varit så kompakt sedan det första demokratiska valet 1994. Kritiker, motståndare och utbrytare har effektivt tystats med hänvisning till att de saknar tyngd och legitimitet i form av struggle credentials. Men nu tycks verkligheten vara på väg att hinna ikapp Sydafrika och ANC. Under ledning av Mandelas tre efterträdare, för närvarande Jacob Zuma, har partiet sjunkit ner i ett träsk av korruption och vanstyre, och missnöjet bland väljarna är stort. Seriösa utmanare har dykt upp och den allt yngre väljarkåren verkar vara beredd att utforska politiska alternativ. Lojaliteten och tacksamheten till Mandela som person är för många väljare den enda kvarvarande länken som binder dem till ANC.
Nästa år är det val i Sydafrika och ju närmare valdagen vi kommer, ju större politisk betydelse kommer nyheter om Nelson Mandelas hälsa att ha. Ur en strikt demokratiskt synvinkel skulle det värsta scenariot antagligen vara om han dog nära inpå valet, eftersom det skulle sätta hela valrörelsen ur spel och ge ANC ett uppsving som inte grundade sig på politisk hänsyn. Det något cyniska konstaterandet blir därför att om Mandela tillåts somna in långt innan dess, så skulle han inte bara befrias från oket av sin egen politiska gärning, han skulle också slippa att bli ett politiskt slagträ i händerna på dagens maktfullkomliga ANC-elit. För det var knappast det han önskade sig när han för ganska många år sedan nu, drog sig tillbaka från det offentliga livet. Och kanske skulle hans frånvaro helt enkelt tjäna det demokratiska Sydafrika betydligt bättre än hans närvaro, som ett slags sista politisk gärning för sitt folk.