“Jag tänker aldrig på mig själv som modig”

I Sydafrika mördas en kvinna var tredje timme. Det är fem gånger det globala genomsnittet. Bland aktivisterna som jobbar för en tryggare tillvaro finns Lucinda Evans – listad av BBC som en av världens 100 mest inspirerande kvinnor.

Den internationella kampanjen 16 dagar av aktivism mot våld mot kvinnor sträcker sig mellan 25 november och 10 december. Den borde vara 365 dagar om året, säger Lucinda Evans när jag träffar henne i Sydafrika.

”Presidenten har lovat att vidta åtgärder. Men inget händer, här ute i Lavender Hill märker vi ingen skillnad. Och vad gör ministern som är ansvarig för kvinnofrågor? Inte mycket. Känner hon överhuvudtaget till vår situation? Jag skulle inte tro det. Det vi behöver är en regering som vet vad som händer här ute,” säger Lucinda Evans.

“Jag skulle vilja att polisen fick mer resurser, att den särskilda enheten för våld i familjen och sexuella övergrepp fördubblas. DNA-resultat måste komma på en vecka, i dag tar det månader eller till och med år. Varje polisstation i Sydafrika ska ha ett rum för våldsoffer där de kan känna sig trygga, få stöd och hjälp. Så är det inte. Någon måste ställas till svars för att det inte fungerar men politikerna tar inget ansvar för krisen.”

Lucinda Evans föddes 1972 och växte upp i Lavender Hill under apartheid. 2008 startade hon Philisa Abafazi Bethu (PAB) som betyder Läk våra kvinnor på lokalspråket isiXhosa. Hon insåg att hon måste göra våldet mot kvinnor till sin angelägenhet för att kunna åstadkomma en verklig förändring.

PAB driver i dag projekt för misshandlade kvinnor och våldsutsatta barn, äldre och ungdomar. Organisationen förestår också ett skyddat krisboende med plats för åtta kvinnor.

”Vi följer och stöder flera rättsfall. Just nu jobbar vi med ett där en präst våldtagit och sexuellt ofredat flera kvinnor i församlingen. Brotten begicks inne i kyrkan. När en av kvinnorna anmälde honom till kyrkoledningen vidtogs inga åtgärder. Ingen trodde henne för han var pastor i församlingen, så hon kom till oss. Vi trodde henne och vi hjälpte henne. Till slut fälldes prästen.

Före domslutet kallade majoriteten av kvinnorna i kyrkan offret för hora och slampa. När domen kom var de tysta. Nu har ytterligare en kvinna vågat träda fram och domstolsförhandlingarna har precis inletts. Det är svårt att bevisa att en man i ledande ställning missbrukat sin position och utnyttjat någon sexuellt. Det handlar om tradition, kultur, religion och maktförhållande. Och många kvinnor är inte särskilt solidariska med varandra.”

Lavender Hill är ökänt för gängkriminalitet, våld, droger och dödsskjutningar. En miljö som Lucinda Evans har lärt sig att hantera och överleva i.

”Jag har alla gängbossarnas telefonnummer. Jag talar bara med ledarna, aldrig någon underordnad. För två år sedan rånades en av mina anställda och jag åkte hem till var och en av de sex gängledarna och jag svor på att ingen i området skulle få en lugn stund förrän min anställda fått tillbaka sina saker. En av dem tipsade mig om var sakerna var, så jag åkte dit en gång i halvtimmen tills jag fick tillbaka allt. De respekterar mig nu.

Jag är rädd som alla andra – fast jag visar det inte. De vet vilken bil jag kör, de vet vilka vägar jag tar. Jag är rädd för att en dag kommer ett barn som säga nej till gängen att mördas. Jag är rädd för att en dag ska de sätta ett pris på mitt huvud. Men jag är en troende kvinna och jag ber varje morgon. En gång blev jag skjuten. Det var ett vådaskott och jag överlevde. Jag tänker aldrig på mig själv som modig, bara väldigt engagerad i det jag gör.”

För Lucinda Evans är området också så mycket mer än gängkriminalitet och sociala problem. Det växer lavendel på sluttningarna här, om man bara ser efter.

”Det finns bra folk här och allt jag gör, gör jag för Lavender Hill. Det är folket som driver mig.”