Från arkivet: Rwanda 2008

Våren 2008 reste jag och Andreas till Rwanda för att skriva artiklar om försoning, IT-utvecklingen, millenniebyarna och kvinnor i politiken. På helgen passade vi på att resa till Parc National des Volcans för att besöka bergsgorillorna. Ett oförglömligt ögonblick.

KINIGI/KIGALI:

Rwanda är mest känt för två saker – bergsgorillorna och folkmordet 1994. I dag räknas Rwanda som ett säkert resmål. Turismen i ”De tusen kullarnas land” börjar spira.

Klockan är sju på morgonen när vi samlas utanför turistkontoret till Parc National des Volcans. Detta är den äldsta nationalparken i Afrika grundad 1925, då belgarna styrde landet. Efter många år av krig och oroligheter växer nu den exklusiva turismen i Rwanda. I fjol kom lite drygt 16 000 personer hit för att se bergsgorillorna.

Jämfört med stora safariländer som Kenya och Tanzania är det en låg siffra, men Rwandas bergsgorillor är inte tillgängliga för någon massturism.

Sammanlagt finns det åtta gorillagrupper som är vana vid turister, men just nu har tre av dem beslutat sig för att gå över gränsen till Kongo-Kinshasa. Kvar finns alltså fem grupper som besöks av maximalt åtta turister per dag.

– Nästan alla som kommer hit vill se bergsgorillorna, många vet inte mycket mer om landet. Genomsnittsturisten stannar drygt fyra dygn, vilket är en liten förlängning jämfört med för två år sedan. Det är bra. Det är viktigt för Rwanda, säger den svenska researrangören Kristofer Zachrisson.

Lite drygt en tredjedel av världens totalt 750 bergsgorillor finns i Virungabergen, i nordvästra Rwanda. Resten av bergsgorillorna lever grannländerna Kongo-Kinshasa och Uganda. Och av dessa världens 750 bergsgorillor, ska vi få se nio. Silvertyggen Charles och hans familj.

Åtta turister, en guide, en spårare och två beväpnade soldater – så stor är vår grupp.

Soldaterna, säger guiden, är med för att skrämma bort eventuella bufflar eller andra djur som kan komma i vår väg. Om de verkligen går med för den eller någon annan anledning, får vara osagt. Men det känns onekligen lite tryggt att ha dem med.

Vandringen uppför Bisokeberget är magisk. Det regnar. Det är uppehåll. Dimmorna höjer och sänker sig över bergen. Vår guide John pratar då och då i sin komradio. Redan tidigt i morse gick en grupp spårare upp till familjen Umubano, som Charles grupp heter, för att ta reda på exakt var de befinner sig. 

Gorillorna i Rwanda vaktas dygnet runt, på nätterna av parkvakter och på dagarna av spårare. Att skydda gorillorna är av största vikt. Efter kaffeexporten är bergsgorillorna landets näst största inkomstkälla, försäkrar Kristofer Zachrisson som vi träffat någon dag före.

Med de morgontidiga spårarnas hjälp, är det i princip gorillagaranti på vandringarna. Inte desto mindre stiger pulsen när vi blir ombedda att lämna packningen och försiktigt smyga fram de sista tiotals meterna. Så sitter hon där, en av Charles fruar. Lugnt uppkrupen på en platå med en hisnande utsikt och med tonvis med mat runtomkring sig.

Skickligt skalar hon den vilda sellerin och mumsar i sig. När solen plötsligt spricker igenom, sträcker hon livfullt på sig, gäspar och kastar sig med välbehag på rygg.

Likheten med människan är påtaglig. Händerna, fingrarna, motoriken – och de uttrycksfulla ögonen.

Sju meter. Så långt måste turisten hålla sig från gorillan. Men gorillan känner inga sådana regler, när hon blir trött på att bli betraktad reser hon sig helt sonika upp och går rakt förbi oss.

Vi hade kunnat sträcka ut handen för att känna på pälsen. Men vem skulle våga det?

Dessutom är det förbjudet. Även om inte heller den regeln gäller gorillorna.

För att minimera intrånget i gorillornas vardag får vi vara en timme med dem. Inte mer. En annan orsak till den begränsade tiden är att gorillorna lätt smittas av olika infektioner och minsta människoförkylning kan innebära en dödlig smitta.

Annars verkar gorillatillvaron vara relativt enkel. Dagarna tillbringar de med att äta och sova, de förflyttar sig långsamt över berget och varje natt sover de på en ny plats.

I Charles familj är den yngsta gorillan sex månader. Själv är han den yngste ledargorillan, silverryggen, i Rwanda.

Han är 20 år och väger omkring 200 kilo. I Umubanogruppen finns också tre fruar, fyra barn och en gorillahanne som ännu inte uppnått tillräcklig mognad för att skaffa sig en egen familj.

Charles sitter nästan som om han väntade på oss, med rak rygg och med händerna i knäet. Spårarna gör ett djupt, grymtande ljud som talar om för Charles att allt är lugnt.

Gorillasafari är stillsamt och Charles sitter där och tittar på oss. Så sträcker han upp huvudet och kallar upp mot bergen, sträcker upp kroppen och slår sig för bröstet. Proceduren upprepas en gång till. Sedan reser han sig upp och försvinner in i grönskan.

När vi är på väg ner igen kommer regnet tillbaka. Vi hör hur det närmar sig över skogen. Som ett dovt muller seglar det in och plötsligt är det över oss. En gardin av tunga vattendroppar.

På Hotel Des Mille Collines i Rwandas huvudstad Kigali är poolens vatten klart och blått. Under parasoller sitter affärsresenärer, turister och flygpersonal. Detta är verklighetens ”Hotel Rwanda”. Det är också härifrån som Gil Courtemanche tagit titeln till sin bok ”A Sunday at the pool in Kigali”.  Med andra ord är detta poolernas pool i Rwanda.

Hotellet är renoverat sedan folkmordet 1994 och det finns inga spår efter den berömda historien om hotelldirektören Paul Rusesabagina som räddade över tusen flyktingar undan dödsmilisen.

Någon berättar för oss att Paul Rusesabagina inte är särskilt populär i Rwanda längre. Inte för det att han räddade tutsier, utan för att han tog betalt för det och var selektiv mot dem som sökte skydd.

Han lär aldrig ha återvänt till Kigali utan bor numera i Belgien.

Folkmordet är en ofrånkomlig del av Rwanda. Det har nu gått fjorton år, men det är inte ovanligt att se män i rosa fångdräkter som gör samhällstjänst någonstans i landet. Männen har dömts för folkmord och att arbeta för samhällets gemensamma goda är en del i försoningsarbetet.

När vi frågar vår chaufför Martin, som kör oss mellan Kigali och bergen, vad han gjorde under folkmordet berättar han att hans familj levde som flyktingar i Uganda. De återvände inte förrän efter 1994.

– Jag växte upp i Uganda och har inga tidiga minnen härifrån. Ändå känner jag att det är mitt land, jag är väldigt glad över att vara hemma igen.

– När jag var mindre hörde jag alltid talas om Rwanda, hur vackert det var och att det egentligen var där vi hörde hemma. I dag tillhör jag gruppen ”återvändare”. Men det finns många återvändare och vi är alla glada över att vara hemma, säger Martin.

I utkanten av Kigali ligger huvudstadens minnesmuseum över folkmordet. I dess trädgård finns flera massgravar där över 250 000 personer begravts.

På en svart stenvägg håller man på att rista in namnen efter de döda; Claver Mugabo, Damas Mugabo, Eugène Mugabo, Innocent Kayumba, Claude Kayumba. Namnen står tätt, men listan är långt ifrån färdig. Det saknas pengar just nu, berättar vår guide. Att rista in namn i svart sten är dyrt.

Sammanlagt dog 937 000 personer under folkmordet, de flesta tillhörde minoritetsgruppen tutsi. Ett besök i minnesmuseet är en nödvändighet om man vill förstå landet och dess folk.

– Alla som kommer hit vill veta om folkmordet. Det som är unikt med Rwanda är att befolkningen är så öppen. Nästan alla berättar vad de varit med om, säger Kristofer.

– Det händer att min chaufför pekar ut en person längs vägen och säger att det är en folkmördare. Folkmordet är knappast något man är stolt över, men man sopar det heller inte under mattan. Rwandierna vill hålla liv i sin historia.