Ett märkligt farväl
Igår hölls den officiella minneshögtiden för Nelson Mandela, på en fotbollsarena i Johannesburg. Det artade sig till en märklig tillställning, och eftersom svenska tv-tittare fick dras med en dåligt påläst kommentator (jag har sett en del av SVT-sändningen i efterhand och fått flera kommentarer om det), så kommer här en kompletterande tolkning av händelserna.
För det första: varför var det så tomt på läktarna? Var det verkligen inte fler som ville komma och hylla den bortgångne landsfadern? Jodå, och jag tror inte att regnet, som visserligen vräkte ner, avskräckte särskilt många. Istället var det stora samtalsämnet i Sydafrika under förmiddagen igår att logistiken kring evenemanget var uselt skött. Människor satt fast i bilköer och på stillastående tåg, något som illustrerar ett av de stora samhällsproblemen i dagens Sydafrika. Många hann helt enkelt aldrig fram, och de som gjorde det, men kom sent, vädrade sitt missnöje så fort president Jacob Zuma visades i bild.
Den inte särskilt populäre Jacob Zuma fick också utstå en stor portion allmän kritik. När han kom in på FNB-stadium för att delta i ceremonin gjorde publiken det internationella fotbollstecknet för “byte” och det förekom en del bu-rop. Så till den milda grad att ärkebiskop emeritus, Desmond Tutu, när han fick ordet, läxade upp publiken för deras dåliga uppförande. Tutu är ingen anhängare av Zuma – han har till och med i en artikel i Mail&Guardian gjort klart att han inte kommer att rösta på ANC i nästa års val. Men han är en man av heder och ära och rimligen ansåg han inte att gårdagens tillställning var en plats för politiska demonstrationer.
Det hindrade inte publiken att fortsätta ha synpunkter. Det var demonstrativt övertydligt att förre presidenten Thabo Mbkei fick större jubel än Jacob Zuma. Helt uppenbart är det fler än en sydafrikan som drömmer sig tillbaka till en tid som kanske inte var bra, men som man i alla fall tycker var bättre än idag. Vid ett par tillfällen, bland annat under den indiske presidentens tal, tvingades presentatören, ANC-höjdaren Cyril Ramaphosa, gå in och styra upp publiken – något han hanterade med en stor diplomati och elegans.
Andra snackisar här i Sydafrika, efter gårdagens ceremoni, är kyssen som Nelson Mandelas ex-fru Winnie Madikizela-Mandela utväxlade med hans änka Graça Machel. Det finns också en viss irritation över att lite för många utländska statschefer var lite för angelägna om att en sista gång få sola sig i Mandelas glans och därför pratade på tok för länge när de gavs chansen. Det gäller även Barack Obama, som annars lovordas för att ha levererat ett av de mer inspirerande talen. Barack Obamas handslag med Cubas Raul Castro pratas det förstås om här, precis som i resten av världen, men många har också synpunkter på att Obama och brittiske premiärministern David Cameron skämtsamt poserade ihop med Danmarks statsminister Helle Thorning Schmidt för hennes mobilkamera. Att hålla på att skoja med kollegor tycker många här att de hade kunnat vänta med till efter ceremonin.
Ikväll är det en motsvarande tillställning på den stora stadion här i Kapstaden – men utan samma uppställning av internationella dignitärer. Vädret är utmärkt, gratisbiljetterna var slut innan de hade nått ut till alla utskänkningsställen och allt talar för att det blir en fantastisk manifestation. Talen är utlovade att vara korta och betydligt färre, Johnny Clegg och Freshlyground kommer att spela, och det ryktas om någon internationell storstjärna. Mitt personliga, och kanske inte helt orealistiska önskemål är Kapstadsbon Annie Lennox.
Och avslutningsvis en välvillig kommentar till kollegan Bjerström på SVT (observera att ingen skugga ska falla över bisittaren Marika Griehsel): Nelson Mandelas fru heter Graça Machel. Det var kvinnan i den eleganta, blanksvarta turbanen. Winnie Madikizela-Mandela var Nelson Mandelas tidigare (andra) fru och var den kraftigare kvinnan med en mer bister uppsyn, som satt bakom Mama Machel. Sydafrikas nuvarande president heter Jacob Zuma och ingenting annat. Och Kenyas president Kenyatta heter Uhuru i förnamn och är son till tidigare presidenten Jomo Kenyatta. Uhuru Kenyatta har inte undgått ICC än. Att känna igen DRC:s Joseph Kabila tycker jag däremot bara att man kan begära av en Afrikakännare – så det är jag beredd att ha överseende med.
