En väska är en väska är en väska
EN GOD VÄN mejlade mig häromdagen och frågade om vad jag har för väska när jag är ute och reser. Ett misstag. Särskilt som den stackaren knappast hade förutsett den smärre doktorsavhandling som damp ner i mejlboxen en stund senare. Så förlåt, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan helt enkelt inte hejda mig själv. Jag erkänner, jag är en sjuk person.
Jag äger ett tiotal väskor som jag använder aktivt. Och ytterligare ett tiotal som i dagsläget samlar damm på olika platser i världen, men som då och då får tjänstgöra när jag behöver just den där särskilda egenskapen som just den väskan uppfyller allra bäst och är inköpt för. Men min väsk- och packningsrelaterad störning handlar inte så mycket om antalet väskor. Jag förmodar att det finns de som äger oändligt många fler väskor än så. Snarare handlar det om att oavbrutet tänka, andas och drömma om väskor och packning. Nördighet är en vänlig beskrivning i sammanhanget. Besatthet närmare sanningen: jag läser bloggar, tester, forum; klarar inte av att gå förbi en väskbutik utan att gå in; känner på sömmar, drar i dragkedjor och provklickar spännen; smeker materialet – och jag kan skilja på en lång rad såväl syntetiska som naturliga material och ha välgrundade åsikter om dess egenskaper (vilket jag hade i det där mejlet till min väns troligen ljumma förtjusning).
Länge lurade jag mig själv att det skulle gå att hitta den perfekta väskan – den som skulle göra alla andra överflödiga. Varje person med en gnutta sunt förnuft inser förstås att det inte är möjligt, men jag antar att det är en del av sjukdomsbilden i ett tidigt stadium. Sanningen är givetvis att valet av väska är relativt personen som ska använda den, men också tillfället då den ska användas, innehållet den ska rymma, transportsättet den ska färdas med, miljön den ska vistas i. Att fundera mer i termer av ett välkomponerat väskbibliotek är sannolikt en mer rimlig ambition.
En av mina favoritbloggar i ämnet fångar med sin titel vad det handlar om: ”carryology” – det stilfulla och praktiska bärandets ädla kost. I mitt fall, eftersom jag generellt sett utsätter alla mina packdon för ganska hårda prövningar, så väger ”praktiskt” generellt sett något tyngre än ”stilfullt”, men tack och lov måste man numer inte välja.
Passionen – om vi nu ska välja en benämninge som är till min fördel – stannar dessutom inte vid att ha det rätta skalet, själva väskan. Att få till den ”perfekta” packningen är i sig en konst som jag hävdar har närmast meditativa egenskaper, och som förstås i sin tur kräver rätt hjälpmedel. Det är en tradition som är direkt nedärvd på fädernet i min familj och jag har varma minnen från hur min far kunde ägna en god timme eller två åt att lugnt och metodiskt packa Volvon inför min barndoms bilsemestrar. Resultatet var ett smärre konstverk. Och kanske var det där någonstans som allt tog sin början. Det finns en sinnlighet och en tillfredsställelse i att var sak har sin plats, att vid varje enskilt tillfälle, tämligen enkelt, kunna hitta vad som helst i sin packning. En känsla av kontroll, en visshet om att ingen energi spills på onödigt letande i väskor och packpåsar.
Alltså organiserar jag till exempel alltid mitt handbagage så att passeringen av flygplatsernas säkerhetskontroll kräver minimal insats och flyter smidigt. Inte för att jag har bråttom, utan för att jag vill vara och känna mig väl förberedd. Jag kan flygbolagens och flygplatsernas regler och jag vet vilka jag kan tulla på utan problem och vilka som till varje pris måste efterlevas – samt hur olika flygplatser skiljer sig i det avseendet.
Jag vet också exakt vad eventuellt incheckat bagage väger när jag anländer till flygplatsen och tvingas aldrig till ompackning vid incheckningsdisken. Ja, incheckat förresten – jag reser sällan med incheckat bagage överhuvudtaget eftersom det i sig innebär ett osäkerhetsmoment och ett frånlämnande av kontroll – ”kommer verkligen väskan på bandet?”, ”är den välbehållen?”. Maximal storlek på handbagaget och genomtänkt packning är snarare min modell. Jag är ingen extrem lättviktsresenär – det vill säga jag borrar inte hål i tandborsten för att spara gram – men jag har kläder som håller låg vikt och som torkar snabbt så jag kan tvätta efter hand, jag reser med ett minimum av toalettartiklar (rätt packat förstås), jag har väskor och insatser som skapar ordning utan att höja vikten för mycket, jag är i stort sett digital när det gäller resehandlingar och referens- och nöjeslitteratur, och så vidare, och så vidare.
Den som inte känner en viss dragning åt packandets och bärandets ädla kost har antagligen slutat läsa det här inlägget för länge sedan, eventuellt idiotförklarat mig, samt raderat den här sidan från sin besökshistorik. Du som fortfarande är med mig bär antagligen på en mer eller mindre utlevd släng av samma besatthet som jag. Då ska du veta – för du har antagligen tänkt samma tanke: DU ÄR INTE ENSAM!