Det här med att behöva bära pass
KORT HISTORIELEKTION, på förekommen anledning:
Redan under 1870-talet började den dåvarande kolonialregimen i Sydafrika experimentera med regelverk som tvingade delar av befolkningen att bära pass. Formellt sett bestod Sydafrika då av två brittiska kolonier och två självutnämnda republiker som styrdes av afrikander (ättlingar till holländska kolonisatörer). Båda dessa vita grupper var i grunden överens om att den icke-vita befolkningens rörelsefrihet borde begränsas.
Det var inte det att resurserna var knappa. Man hade hittat diamanter i området kring Kimberly och guld utanför Johannesburg så statsfinanserna blomstrade. Industrin hade behov av arbetskraft, så en viss invandring var önskvärd för att den vita befolkningen skulle slippa de smutsiga och farliga jobben. Men det fick givetvis inte gå till överdrift, för hur skulle det se ut? Skulle plötsligt alla vara med och dela på rikedomarna?
1895 lagstiftade den ena av republikerna om att svarta som reste in i gruvområdena skulle förses med ett pass – ett pass som i sin tur reglerade när och var de fick röra sig. Arbetsgivaren hade rätt att beslagta passet för ökad kontroll av sina anställda. En bit in på 1900-talet, efter att de fyra kolonierna/republikerna gått samman i Sydafrikanska Unionen, kom reglerna att gälla hela landet. De utökades också så att de inte längre bara gällde inresa i vita områden, utan vistelse överhuvudtaget. Den vita befolkningen, engelsmän som afrikander, kände sig helt enkelt hotad av att det fanns så många icke-vita. En del av dessa hade dessutom lyckats skaffa sig utbildning och började göra sina röster hörda. Läget var mycket besvärligt.
Delar av den politiska eliten stod handfallen och nationalisterna klev på allvar in på scenen. Genom en serie populistiska beslut och några nya lagar, fixerades segregationen. Den blev norm. Polisen började göra godtyckliga ID-kontroller och grep de som inte hade sina papper iordning. Och genom att rida på vågen av allmänt missnöje bland den vita befolkningen lyckades ett av de allra mest fanatiska nationalistpartierna vinna valet 1948, ”legitimt” framröstat av den röstberättigade delen av befolkningen.
Resten är – eller borde vara – en välbekant historia. Det fullt utvecklade apartheidsystemet var snart verklighet, nationalisterna hade cementerat sig vid makten och blev mer och mer extrema. Sydafrika utvecklades snabbt till en av de grymmaste förtryckarregimerna och kontrollsamhällena i modern tid. Det krävdes en Nelson Mandela för att, decennier senare, få bukt med det.
Så vad har det här med någonting att göra? Ja, säg det…
(Vill ni förresten fördjupa er i de här frågorna så håll utkik i bokhyllorna under 2016).
