Covid-19 och Afrikas vildmark
För oss som regelbundet arbetar i och med den afrikanska vildmarken är det onekligen med blandade känslor vi just nu följer utvecklingen under den pågående Covid-19 pandemin. Det finns potentiellt sett positiva så väl som negativa effekter för Afrikas vilda natur men än är det för tidigt att dra definitiva slutsatser. Några funderingar är däremot värda att ventilera.
Safariturismen i Afrika fick ett tvärt slut när länder stängde gränser och beordrade människor i isolering. På det ekonomiska planet är det allvarligt för researrangörer, lodger, guider och andra som helt eller delvis lever på att människor vill betala för genuina naturupplevelser i Afrika. Samtidigt ger det oss alla en värdefull chans att stanna upp och tänka efter lite. Gör vi det här på rätt sätt? Är omfattningen och utformningen av safariturismen i Afrika hållbar och vad kan det här plötsliga uppehållet lära oss om vårt eget beteende?
Afrika är en stor kontinent och svaren kommer variera beroende på vilka naturområden och länder det gäller. Det finns många platser i Afrika där safariturismen kännetecknas av ansvarsfull förvaltning av naturen, av ekoturism och respekt för att vi bara är besökare. Som fotograf och guide har jag haft förmånen att arbeta i många av dessa områden. Några av mina favoriter finns i Botswana och Zambia.
Tyvärr finns det också platser där exploateringen av naturen gått på tok för långt. Där efterfrågan helt har tillåtits styra tillgången och där naturen, djur såväl som växter, nu får lite välkommet andrum. Tyvärr inkluderar den utvecklingen vissa – men inte alla – destinationer i de mest populära safariländerna, inklusive Kenya, Tanzania och Sydafrika. Alla som besökt Kruger National Park eller Serengeti under högsäsongen vet vad jag pratar om.
Liksom många av mina kollegor följer jag därför med stor spänning vad som ska hända i de naturområden som plötsligt gått från väldigt många besökare till inga alls. Särskilt om det här blir ett långvarigt uppehåll, eller kanske till och med ett rejält regimskifte i hur vi reser och turistar i framtiden. Det har redan förekommit lovande rapporter om miljömässiga vinster av minskat resande och även om världsekonomin naturligtvis inte kommer att överleva om vi fortsätta med fullständig global nedstängning så är det i alla fall en tankeställare.
Det finns anledning att vara lite vaksam även med positiva nyheter. Även där förekommer nämligen falska rapporter och en del har handlat om att naturen nu snabbt tar tillbaka förlorad mark när människor stannar hemma. Det mest kända exemplet kommer från Europa: det virala men felaktiga påståendet att delfiner nu äntligen återtagit Venedigs kanaler (bilderna som kablades ut kom från Sardinien).
Själv föredrar jag att lyssna på de kollegor som fortsätter att vistas ute i naturen under den påtvingade isoleringen. De som på många håll fortsätter med regelbundna game drives i liten skala, om än utan gäster, för att hålla ett öga på naturen och se hur den utvecklas. Det finns flera intressanta iakttagelser av att enskilda djurs beteenden verkar ha förändrats när turisterna försvunnit men det är en långsam process och än så länge pratar vi bara om några veckors nedstängning så låt oss vänta lite med att låta för säkra.
Här finns också ett delikat problem. Där ansvarsfull safariturism dominerar är det intäkter från betalande besökare som finansierar naturvården och -skyddet. Det är inte utan att jag känner mig bekymrad över hur det arbetet ska fortsätta utvecklas om det här blir ett långvarigt stopp för global turism.
Jag är också bekymrad över vad som kommer hända med ett av de värsta hoten mot Afrikas artrikedom: tjuvjakt. Den oron är jag inte ensam om. En anledning till att rangers och parkförvaltningar fortsätter att köra runt i nationalparker och naturreservat även under isoleringen är för att inte lämna fältet öppet för tjuvjägare. Ett flertal fall av tjuvjakt på ikoniska djur som noshörning och elefant har redan rapporterats sedan världen stängde ner, men det går inte att se någon trend än. Fortsatt finansiering är avgörande och med minskade intäkter från turism kommer det krävas ett ökat statligt ansvar och förmodligen också engagerade privata finansiärer.
