Title Image

Zimbabwes landreform – en framgång?

Zimbabwes landreform – en framgång?

Det är provocerande att försöka tänka på Zimbabwes landreform under det senaste dryga decenniet som en ”lyckad samhällsförändring”. Få länder i världen har upplevt en sådan ekonomisk härdsmälta som Zimbabwe och det enda hopp som verkar finnas är zimbabwiernas obändiga tro på att allt en dag kommer att bli bra.

Samtidigt är det alltid nyttigt att vända uppochner på sina föreställningar, och boken Zimbabwe Takes Back Its Land, som kom tidigare i år, gör just detta. Författarna hävdar att Zimbabwe är på god väg tillbaka mot samma produktionsnivåer som innan den brutala landreformen inleddes, den tid då landet kallades ”Afrikas skafferi” tack vare sin framgångsrika jordbrukssektor – då under ledning av vita storfarmare. De menar också att många föreställningar om landreformen är myter eller missuppfattningar, exempelvis den att beslagtagna gårdar uteslutande har gått till krigsveteraner och regimtrogna höjdare utan intresse för jordbruk.

Låt oss allra först slå fast att författarna bakom Zimbabwe Takes Back Its Land, vare sig är några nybörjare eller några oreserverade Mugabeanhängare. Joseph Hanlon, Jeanette Manjengwa och Teresa Smart är alla internationellt erkända forskare inom ekonomi, utbildning och agrara frågor. De har alla stor kunskap om och lång erfarenhet från Zimbabwe.

Det finns alltså ingen anledning att tvivla på de faktiska forskningsresultaten, de som pekar på att Zimbabwe återhämtar sig i en takt som omvärlden inte är medveten om; att produktionen inom vissa jordbruksgrenar och i vissa områden tycks vara jämförbara med, eller rentav bättre än, de vita farmarnas produktion (även om dessa förstås bestrider siffrorna). Däremot infinner sig en del frågor när det handlar om vilka slutsatser man väljer att dra av dessa forskningsresultat, och det där är något som kräver ganska djupa kunskaper om detta svåranalyserade land. Därför har jag, inför Zimbabwes stundande val, bett Görrel, som följt landet i många år och som var där för bara ett par veckor sedan, att bidra med en gästanalys här på bloggen inom den närmaste veckan.

Till dess kan vi konstatera att synen på Zimbabwes landreform är intressant i ett historiskt perspektiv. Genom historien har en lång rad länder genomfört omfattande och relativt sett framgångsrika omdistribueringar av land. Det skedde exempelvis under amerikansk ledning i Japan efter andra världskriget, och senare i länder som Sydkorea och Kina. Men Zimbabwe möttes redan innan landreformen där urartade i våldsamheter, av en kompakt mur av motstånd. Förklaringen till det är lika krass som uppenbar: det handlade om att omdistribuera land från vita och till svarta.

Vad det kokar ner till är den klassiska frågan om en orättfärdighet berättigar en annan. Och om skuld går i arv. Utan tvekan finns det många likheter mellan Mugaberegimens landreform och de engelska kolonialisternas dito. Omdistribueringen av land i Zimbabwe har helt klart öppnat nya möjligheter för en grupp människor (omkring 245 000 svarta farmare), på bekostnad av en annan (omkring 6 000 vita farmare). Om det i princip är rätt eller fel är öppet för diskussion, men tillgrepp av våld för att nå dit är förstås inte det.

Andreas Karlsson

Journalist, author, photographer and safari guide. Read more about Andreas here.