Zimbabwe – inte riktigt så enkelt
Låt mig börja med att säga att jag inte har läst boken Zimbabwe Takes Back Its Land och att detta därför inte är en recension, utan snarare en reflexion baserad på den debatt om landreformen i Zimbabwe som boken givit upphov till.
Jag var i Zimbabwe under den våldsamma landreformen 2000 och flera gånger därefter – ända tills Mugabes regering vägrade ge mig journalistvisum. Senaste besöket var i april i år, då jag reste som turist och besökte kulturfestivalen Hifa. För precis som i många andra länder av kaos där vare sig yttrandefrihet eller andra fri- och rättigheter råder, så pågår livet ändå. Vid sidan om kaos och rädsla.
Landreformen i Zimbabwe är en komplicerad historia och kan inte analyseras enbart i antalet bönder som fått tilldelat sig mark eller i antalet hektar som gått från vita kommersiella odlare till svarta, tidigare landlösa. Inte heller kan den analyseras i hur många gårdar som gått till president Mugabes lojala lakejer eller hur många köttkor som nu betar i hagarna.
Samtidigt måste tilläggas att de rapporter och analyser som gjorts de senaste åren har visat att den till stora delar ensidiga bilden av Zimbabwes landinvasion, måste revideras.
Hur man än vrider på frågan så var Zimbabwes landfördelning mellan vita och svarta zimbabwier snedvriden; ett av många arv från kolonialtiden och sedermera Ian Smiths UDI (Unilateral Declaration of Independence). Landfrågan var också en av de hetaste och svårast frågorna som man förhandlade om när Rhodesia skulle uppnå sin fulla självständighet och bli Zimbabwe 1980. I det avtal som slöts, Lancaster Agreement, lovade man bland annat att en landreform inte skulle ske på tio år och man skulle tillämpa principen ”villig-köpare-villig-säljare”. Storbritannien gick med på att finansiera delar av reformen.
Vad som sedan hände 2000 handlade inte bara om land utan om politik. Fördelningen av jordbruksland var fortfarande i obalans med landets demografiska struktur och detta var ett mycket starkt kort som Robert Mugabe skickligt spelade ut när missnöjet bland landets krigsveteraner började växa sig allt starkare.
Ockupationerna må ha börjat spontant, men underblåstes sedan av regeringen och Mugabes parti Zanu-PF, krigsveteranerna fick också sällskap av män som var allt för unga för att ha utkämpat frihetskriget – men som var frustrerade över att leva i fattigdom och arbetslöshet. Det hela urartade i våldsamma plundringar, mord och hot. Domstolarna förklarade ockupationerna olagliga och Zimbabwes fria fall hade bara precis börjat.
Landreformen var olaglig och våldsam, den var också början på den katastrofala ekonomiska utvecklingen och ett decennium av politiskt våld och växande intolerans mot oppositionella. Tusentals vita kommersiella farmare flydde från sina gårdar – och flera hundra tusen lantarbetare blev av med sina jobb och sina bostäder.
De nya rön och undersökningar som gjorts är intressanta, kontroversiella och kräver vidare studier. Inte bara ur ett ekonomiskt perspektiv vad gäller antalet skördade ton eller antalet nya, svarta jordbrukare – utan också för att den ställer på ända tidigare ”sanningar” om landreformen. Jag har svårt att se hur den politiskt drivna landreformen som bidragit till att köra Zimbabwe så fullständigt i botten kan betraktas som ”lyckosam” ur ett samhällsperspektiv. Men ser man till den enskilde svarte, småbrukaren som lyckats lyfta sig ur fattigdom – då är den naturligtvis en framgång. Ser man det ur den vite farmarens perspektiv, som kanske bott flera generationer på sin gård och förlorade allt, utan ersättning, är den en katastrof.
Det verkligt intressanta är så klart att se ytterligare framåt, om tio, femton år. Hur kommer vi då att betrakta det som hände 2000? Av historien lär vi oss ju hela tiden att vi måste ompröva våra ”sanningar” och våra analyser. Det gäller bara att vara tillräckligt ödmjuk, lyhörd och öppen för att se.
