Title Image

Update

Update

– Men när kommer nästa blogginlägg då?, undrade min vän,

– Enkelt, svarade jag, any time from now.

Det är en knapp månad sedan nu. Nelson Mandela hade precis dött och jag satt i min lilla lägenhet i Sea Point och försökte få styr på bokmanuset vars deadline kröp allt närmare. Och jag insåg att bloggen rimligtvis skulle få stå tillbaka i ytterligare några veckor.

Men så i morse tryckte jag på sänd-knappen och manuset gick iväg till förlaget. De vill fortfarande att jag avvaktar med detaljerna kring boken (”att hålla en hemlighet är SÅ 2005”, som en god vän uttryckte det). Men jag kan väl säga så mycket som att det är en bok som kommer att komma någon gång efter den europeiska sommaren och som kommer att ha Kapstaden i huvudrollen. Det är en bok som gjort att jag den senaste tiden har kört kors och tvärs i Afrikas allra mest sydvästliga hörn i en sliten gammal Toyota Tazz under min research, jag har tillbringat så många långa skrivarförmiddagar på kvartersfiket Handle Bar att personalen börjar göra min flat white prick klockan 08:00, övertygade på att jag strax kliver in genom dörren.

Och vid sidan av skrivandet så verkar det som om jag har skickat hem några nya Afrikaambassadörer till Sverige. Jag har guidat i Kapstaden och Western Cape, men framförallt också några safariparker längre inåt och uppåt i landet.

Allra mest magiskt var ögonblicket i Kapama Game Reserve, ett av Sydafrikas riktigt bra, privata, naturskyddsområden. Den sista av tre grupper med omkring 30 svenska damer var precis i färd med att avsluta sin två dagar långa safarivistelse. Det hade varit bra dagar. Vi hade sett flera av de stora däggdjuren, inklusive tre av de fem stora; buffel, lejon och noshörning. Leopard var det ingen som räknade med (även om vi med en av de tidigare två grupperna faktiskt haft den förmånen). Men elefant brukar inte vara riktigt så svårt. Visst, de gillar ganska tät bush, och visst, de rör sig över stora områden. Men med sex bilar ute så borde någon ha fått upp spår efter dem.

Men de var som bortblåsta. Fram till sista kvällen, då vi i den bil jag guidade från fick upp ett spår och till slut lyckades inte bara se några av dem, utan också hitta förklaringen till varför de inte synts till på flera dagar: flocken hade en alldeles nyfödd liten unge. Vi fick en skymt av dem en bit bort i en dunge, men vare sig kunde eller ville ta oss närmare, givet omständigheterna.

Gästerna i de övriga fem fordonen fick aldrig samma chans. Så morgonen därpå, efter frukost, var gruppen i full färd med att lasta sig själva och bagaget i bussen som skulle ta dem vidare mot Johannesburg och resan tillbaka till Sverige. Två händelserika veckor i Sydafrika var till ända. Själv fick jag skjuts av en rangerkollega till den lokala lilla landningsbanan varifrån jag skulle flyga tillbaka till Kapstaden, och vi lämnade lodgen strax innan gruppen.

Mindre än en kilometer från lodgen kommer vi runt en skarp sväng och där, vid vattenhålet som hade varit öde i fem dagar, stod 20 elefanter uppradade som i givakt. Den nyfödda ungen lutade sig mot en äldre syster.

Både jag och Jaques drog efter andan. Med turister på safari är det väldigt mycket som handlar om leoparden, den mest skygga av de fem stora, och när man väl ser dem så får man oftast på sin höjd ett par sekunder innan den försvinner in i buskagen. Men i min bok – liksom i Jaques och alla våra kollegors – så överträffar en elefantupplevelse som den här de där leopardsekunderna vilken dag som helst i veckan.

Jag kastade mig på radion, lät lodgen veta att om de skyndade sig att få alla gäster på bussen så väntade den mest fantastiska avskedskommitté man kan tänka sig, alldeles runt hörnet.

Själv var jag tvungen att fortsätta till flygplatsen innan de hann dit, men rapporten sa att människor fällde en tår över det fantastiska avskedet. Och jag tror att jag själv gjorde detsamma.

Andreas Karlsson

Journalist, author, photographer and safari guide. Read more about Andreas here.