“Mitt land är värt att kämpa för”

För drygt ett år sedan, den 18 november 2017, samlades tiotusentals zimbabwier på gatorna i huvudstaden Harare för att demonstrera mot den 93-årige presidenten Robert Mugabe. Dagarna före hade militären tagit kontrollen över den statliga televisionen och placerat presidenten i husarrest. Men man kallade det inte militärkupp, det bar en alltför dålig klang.

Mugabe som styrt sedan 1980, hotades istället med riksrätt och avgick ”självmant”. Den nya presidenten Emmerson Mnangagwa utlovade allmänna val och talade om en ny era. Zimbabwe sa han, var återigen ”open for business”.

Under veckorna som följde var många zimbabwier försiktigt optimistiska. Men det fanns de som höjde ett varnande finger och pekade på Mnangagwa, som en gång varit en av Mugabes närmaste män, hade ett förflutet som ansvarig för utrensningen av oppositionella i Matabeleland i början av 1980-talet. Och de fanns de som talade klarspråk och kallade maktövertagandet för vad det egentligen var: en militärkupp.

Sedan kom valet i slutet av juli i fjol. Mnangagwa utropades till segrare med 50,8 procent av rösterna, en bekväm siffra. Men nu var zimbabwierna skeptiska och oppositionen kritisk.

En chockartad prishöjning på bensin med 150 procent

När demonstranterna gick ut på Harares gator för att protestera mot valresultatet sköts sex människor till döds av polis och militär. Människorättsorganisationer och aktivister protesterade mot övervåldet och krävde en oberoende utredning. Strax därefter fällde de utländska observatörerna sin dom över valet. Den amerikanska missionen konstaterade bland annat att Zimbabwe ännu inte lyckats “skapa en kultur av demokratisk tolerans” där oppositionen behandlades rättvist och folket tilläts välja fritt.

Så blev det tyst i media fram till i januari i år. Bensinköerna sträckte sig flera kilometer, livsmedelshyllorna gapade tomma och inflationen började dra i höjden. Presidenten meddelade en chockartad prishöjning på bensin med 150 procent. Löftet om att blåsa nytt liv i landets ekonomi hade knappast infriats.

Fackförbunden uppmanade folk att stanna hemma från sina arbeten i protest mot prishöjningen. De som marscherade för att visa sitt missnöje möttes av tårgas och kulor.  

Antalet rapporter och vittnesmål om militärens och polisens övergrepp mot civila under årets första månad bara växer. Kvinnor berättar om systematiska våldtäkter. Män och unga pojkar har misshandlats och förnedrats. Över tusen personer har gripits, bland dem såväl kända aktivister som barn. Några har släppts mot borgen. Minst tolv människor har dödats.

”Det var till och med bättre under Mugabe”

Målet verkar vara att bryta ner befolkningen och styra landet genom hot och fruktan.

”Det var till och med bättre under Mugabes tid,” är en återkommande mening bland exil-zimbabwier här i Sydafrika. President Mnangagwa var utomlands under de allra mest våldsamma dagarna i januari. När han återvände började det ryktas om en spricka mellan presidenten och vice presidenten, den före detta generalen Constantino Chiwenga. Mnangagwa förnekar en splittring. Istället har han tagit till en känd Mugabe-ursäkt och skyller våldsamheterna på oppositionspartiet MDC och Västvärlden. Men det var Chiwenga som ledde kuppen mot Mugabe och frågan är om han inte aspirerar på själva presidentskapet.   

Den regionala stormakten Sydafrika verkar ännu inte kommit ur sin tafatta hantering av Zimbabwe och ingen öppen har riktats mot landet för övervåldet mot befolkningen.

Det är som att grannländerna försöker tiga ihjäl krisen medan kampen för frihet och demokrati fortsätter inne i Zimbabwe.

Zimbabwe Human Rights Commission samlar in vittnesuppgifter för övergreppen, Crisis in Zimbabwe Coalitions organisationer fortsätter arbeta, liksom människorättsadvokaten Beatrice Mtetwa och många, många fler.

Många gånger undrar jag hur de orkar. Hur mycket de tål. När jag frågade David Coltart som jag intervjuade för min bok om vita afrikaner sa han: att visst tvekade han ibland men oftast inte. ”Det här är mitt land och det är värt att kämpa för.”