Små steg framåt efter #metoo

Ska Rwanda än en gång visa vägen i Afrika? Ja, det verkar så. Tillsammans med organisationen Care International har YMCA Rwanda startat projektet Safe Schools for Girls (SS4G) i delar av landet. Målet är att minska antalet flickor som hoppar av skolan och istället få fler att fortsätta sin utbildning efter grundskolan. I förlängningen handlar det om ökad jämställdhet för att ge flickorna en större chans att bli mer självständiga och få en bättre ställning i samhället. Men det slutar inte där. Medan flickorna pluggar entreprenörskap och familjeplanering, lär sig pojkarna i skolorna om jämställdhet och respekt.

Det är ett år sedan #metoo blev ett begrepp i Sverige och världen. Idrottsstjärnor, politiker, journalister, skådespelare, lärare och en rad andra yrkesgrupper trädde fram och berättade om sexuella trakasserier och övergrepp. I Sverige gjorde rörelsen ett tydligt avtryck i samhällsdebatten – men inte i Sydafrika där vi bor. Och inte, så vitt jag vet, i något annat afrikanskt land heller.

Varför blev det så? Varför ställde sig inte de sydafrikanska kvinnorna upp på barrikaderna och skrek ”Me too”. Svaret på den frågan är nog lika skrämmande som enkel. Våld mot kvinnor är så utbrett att #metoo inte skulle haft en chans. Det patriarkala samhällssystemet är djupt rotat. Kulturerna (såväl svarta som den vita afrikander-kulturen) bygger på traditionella värderingar där mannen har makten och kvinnan ska underordna sig. Undantagen hittar man främst i den urbana, liberala medelklassen men det är ingen överdrift att säga att majoriteten av Sydafrikas kvinnor inte äger rätten till sin kropp.

Men när #metoo svepte över Sverige var det en kvinna som beslöt sig för att bryta tystnaden.

Jennifer Ferguson, bosatt i Sverige sedan många år tillbaka, och före detta parlamentsledamot för ANC, berättade hur en av höjdarna inom ANC hade våldtagit henne på ett hotellrum 1993. En förundersökning inleddes några månader senare.

Jag tror inte att det är en slump. Jag tror att Jennifer Ferguson vågade träda fram för att hon kände styrkan i den svenska #metoo rörelsen.  

För några veckor sedan demonstrerade sydafrikaner runt om i landet i protest mot våldet. Det var inledningen på Sydafrikas ”Kvinnomånad”.

”Vi vill att politikerna går från ord till handling. Vi måste stoppa kvinnomorden i landet”, var demonstranternas budskap.   

Allt är inte mörker. Det finns Rwanda. Det finns liknande program för ökad jämställdhet i skolorna i Kenya. Det finns Kongo. De senaste veckorna har sociala medier svämmat över med rättmätiga hyllningar till den kongolesiska doktorn Denis Mukwege från Panzi-sjukhuset där han, varje dag, varje vecka, räddar kvinnor tillbaka till livet. Kvinnor som utsätts de mest bestialiska och brutala former av sexuellt våld. Nu tilldelas doktor Mukwege Nobels fredspris och kampen mot sexuellt våld och våldtäkt som vapen i krig har fått det finaste av erkännanden.

När jag besökte Panzi sjukhuset 2003, var det officiellt fred men i verkligheten var det krig. Kvinnorna låg i sjukhussängar som stod tätt, tätt, tätt. De berättade om gruppvåldtäkter, hur de kidnappats för att bli sexslavar, tortyr och förnedring. För dem fanns ingen #metoo – men med Nobels Fredspris når deras röster ut över hela världen.

Och så finns det Nigeria där en kvinna nu utmanar de manliga presidentkandidaterna inför valet nästa år i Afrikas folkrikaste land. Oby Ezekwesili tog initiativet till #BringBackOurGirls kampanjen som bildades 2014 då 276 flickor kidnappades i Chibok av den islamistiska rörelsen Boko Haram.

Oby Ezekwesili är ingen politisk duvunge Hon har varit utbildningsminister i sitt hemland och vice president för Världsbanken. I februari kommer hon att utmana åtta kandidater till presidentposten – samtliga män.

Ezekwesili är 20 år yngre än de två kandidater som representerar Nigerias största partier, hon lanserar sig själv som en ”förändringens” kandidat som vill skaka om etablissemanget. Precis som Liberias Ellen Johnson-Sirleaf, Afrika första folkvalda kvinnliga president, åtnjuter Ezekwesili internationell respekt och hoppas locka landets kvinnliga väljare – och de unga. Hon kommer från södra Nigeria, vilket kan gynna henne eftersom de andra toppkandidaterna kommer från norr.

Mot henne står två väletablerade partier med djupa kampanjkassor och ett nätverk som sträcker sig över hela landet. Att rucka på gamla strukturer är svårt – men inte omöjligt.

 

 

Back to Top