Ett franskt perspektiv på Afrika
Jag är för närvarande i Frankrike, med ambitionen att bättra på franskan för framtida resor i Västafrika. Det är alltid intressant att byta perspektiv en aning, och se på det välbekanta ur ett lite annat perspektiv. Precis så är det att under några veckor följa Afrika i franska medier, eftersom bevakningen ser lite annorlunda ut här. Precis som i andra forna kolonialmakter, inte minst Storbritannien, är intresset för, och bevakningen av, Afrika förhållandevis stor (åtminstone jämfört med Sverige). Här handlar det däremot mest – av naturliga skäl – om det generellt sett underrapporterade Västafrika, vilket är intressant. Jag konstaterar också att de franska banden till sina forna kolonier är betydligt starkare än exempelvis Storbritanniens, något som påverkar vilken typ av historier som medierna väljer att berätta.
Men när jag pratar med människor här så kan jag ändå konstatera att bilden av Afrika är i stort sett lika schabloniserad som på andra platser. Och kunskaperna är dåliga. “Bah, alors, Afrique…? Ҫa c’est un continent spécial, n’est pas?” säger fransmännen, himlar lite med ögonen och gör en svepande handgest. Sedan är det ofta slutdiskuterat. Utom när jag samtalade en stund med min franskalärare igår, och vi kom att prata om teknikutvecklingen i Afrika. Hon hade svårt att föreställa sig att mobiltäckningen verkligen skulle vara så bra som jag påstod. Att det fanns människor som använde datorer och att Rwanda är på väg att bli ett afrikanskt IT-nav. Och när jag berättade om masajerna som i sina rutiga klädedräkter fiskade upp både en, två och tre mobiltelefoner så suckade hon och sa att det var tragiskt att inget fick förbli som det var, utan att allt måste underkasta sig moderniseringen. Jag försökte kontra med att det inte är riktigt så som masajerna själva ser det, men där någonstans räckte mitt ordförråd inte riktigt till för att nå ända fram. Eller om det möjligen var viljan att se det så, som saknades. Där är jag lite osäker.
