Dags att prata allvar om troféjakt
I DAGARNA förbjöd Australien all import av hela eller delar av afrikanska lejon. Tidigare har bland annat Zambia förbjudit all lejonjakt i landet. Detta är en kraftiga och välkommen markering mot den förödande troféjakt som bedrivs på den här kontinenten och som bland annat innebär att antalet vilda lejon minskar kraftigt. Sydafrika är tyvärr inget föregångsland – snarare tvärtom.
Det finns idag färre än 30 000 vilda lejon kvar i världen. Det kan jämföras med den, som alla vet, svårt utrotningshotade noshörningen som också är nere på strax under 30 000. Bara hälften av alla länder som en gång hade lejon har det fortfarande idag, och endast sju länder har fler än 1 000 vilda lejon kvar. Dessa siffror kan ställas mot att det endast i Sydafrika finns uppemot 8 000 lejon som föds upp i fångenskap, men som från sitt första andetag har en dödsdom över sig: de ska nämligen även skjutas i fångenskap av välbetalande jaktturister. Helt lagligt dessutom.
Jag tillbringar en stor del av min tid i den afrikanska vildmarken. Jag är safariguide – ranger om man så vill – och jag ser på nära håll konsekvenserna av människans förhållningssätt till naturen. Jag har förmånen att regelbundet se vilda lejon i de nationalparker och andra fredade naturområden jag rör mig i. Det är mitt jobb att ta med människor ut för att se och uppleva den fantastiska natur som Afrika har att erbjuda. Dessvärre tvingas jag nästan varje vecka in i diskussioner om jakt, inte sällan med just jägare, och jag är – ärligt talat – väldigt trött på deras oftast ihåliga resonemang när det gäller sin hobby.
Låt mig först säga detta: jag är inte motståndare till jakt. Rätt utförd är jakt en del av god viltvård – i synnerhet eftersom vi nu gjort valet att ständigt expandera vår civilisation och därmed begränsa de vilda djurens rörelsefrihet. Med detta kommer ett ansvar att bedriva en aktiv och förståndig viltvård och där ingår viss jakt när bestånd övertiger kritiska nivåer. Jag ser heller inget generellt problem med att jaga för kött, så länge även detta sker med hänsyn tagen till vilka arter som är okej att jaga. Jag känner flera duktiga, naturälskande och ansvarsfulla jägare. Dessvärre är min upplevelse i Afrika att dessa är i minoritet jämfört med sin raka motsats.
Problemet är nämligen att det inte är den ansvarsfulla jakten som dominerar i Afrika. Det som står högst på tillresta jägares lista är inte att skjuta impalaantiloper. Det är inte att skjuta för att få kött att lägga i frysen. Den högsta önskan är att skjuta flagship species, det vill säga storvilt, helst något av de fem stora (lejon, buffel, elefant, leopard, noshörning).
Detta gör man genom att vända sig till en jaktlodge som erbjuder just jakt på dessa djur (vanligtvis inte den hotade noshörningen, även om det finns länder i södra Afrika som även har just noshörning på jaktmenyn). Jaktlodgernas marker varierar i storlek, men de har alla det gemensamt att deras djur har fötts upp i fångenskap med ett enda syfte: att dödas av lodgens gäster. Ibland arrangeras jakten så att den verkligen ger sken av att vara en strapats och en utmaning, ibland kör man istället rakt ut till djuren med en bil, och en gäst som kanske rentav aldrig hållit i ett gevär tidigare kan skjuta ihjäl ett lejon. Men oavsett hur upplägget ser ut så gäller i båda fallen att eftersom det rör sig om just djur i fångenskap, som under sin uppväxt vant sig vid att människor tar hand om dem, så är jaktlyckan i stort sett garanterad. Och i båda fallen, samt i alla fall av troféjakt, frågar jag mig: vad är poängen? Jägarens rätt att skryta för jaktkompisarna hemma? Möjligheten att få posera på bild med ett dött djur? Att kunna hänga upp en trofé på matsalsväggen?
Troféjägare är ibland av det kallhamrade ”jag skiter i vilket och jag gör som jag vill”-släktet. Dessa är åtminstone ärliga i sitt uppsåt och hymlar inte med att de tycker om att döda och att de gör det för nöjes skull – som ett slags sport (om än med given utgång och ett högst ovilligt deltagande från den mottävlande). Dessa jägare avfärdar normalt sett personer som mig som ”miljömuppar” (skedde senast häromdagen) eller “hycklare” (i synnerhet om vi inte är vegetarianer). Dessa jägare har totalt missförstått hela resonemanget, men är också väldigt svåra att resonera med.
De allra flesta troféjägare som jag möter i Afrika verkar däremot ha något slags behov av att försvara sig – och då kan man förstås genast fråga sig varför? De gömmer sig gärna bakom uppenbara svepskäl som ”men vi skjuter bara djur som var gamla och ändå snart skulle dö”, eller ”vi delade ut djurets kött i byn och det blev mat till jättemånga människor”, eller ”vi betalade väldigt mycket pengar för att jaga och de pengarna kan ju komma natur och lokalbefolkning till del”. Detta är inget annat än bortförklaringar, men min känsla är att jägaren många gånger själv tror på dessa resonemang, indoktrinerad av jaktkompisar och lodgepersonal, samt förblindad av sin egen drift att döda. Dessvärre måst jag avslöja för er: det är inte så det funkar. Ni skjuter nio gånger av tio ihjäl halvtama djur vars enda existensberättigande är att ni ska göra just detta, och nästan alla pengar försvinner ner i lodgeägarens fickor. Kanske rör det sig om ett gammalt djur, men vilka är vi att bestämma när ett liv är tillräckligt långt för att avslutas? Ett ansvarsfullt förhållningssätt till flora och fauna är att låta naturen har sin gång – oinskränkt av inhägnader och kulor. Och det hjälper faktiskt inte att som jägare skryta med sitt starka engagemang mot exempelvis tjuvjakt på noshörning (detta är ett ganska vanligt sätt att försöka framstå som good guy). Det är förstås ett lovvärt engagemang i så fall, men det rör sig om två helt olika saker – med helt olika lösningar.
Det är nu inte bara jägare som är problemet. Aningslösa turister bidrar nämligen till denna så kallade canned hunting – antagligen utan att tänka på det. Det är exempelvis populärt med turistanläggningar där man som besökare tillåts interagera med vilda djur i fångenskap, i synnerhet lejon. Man kan gå på bush walks tillsammans med lejon, barnen kan få klappa dem, och så vidare. Till detta använder man unga lejon, som om de har vuxit upp i fångenskap är hyfsat säkra att handskas med. Men bara upp till en viss ålder, och vad tror ni händer med dem sedan? De kan omöjligt släppas fria efter en sådan uppväxt, utan går till en inhägnad någonstans och blir sittande byten för jägare. Uppfödda i fångenskap och dödade i fångenskap, däremellan leksak för oetisk turism.
Ofta hör jag turister säga: ”ja, men där vi var, där tar man ansvar och man bryr sig om djuren och håller inte på med oetisk jakt”. Då är frågan: vet ni det för att ni har undersökt det, eller för att anläggningens personal har sagt det? Dessvärre är sannolikheten nämligen stor att det inte riktigt är som man ger sken av, utan att djurens värde mäts i strikt ekonomiska termer. Att kalla sin anläggning något med sanctury eller rescue låter bra, men är ingen garanti för att verksamheten är etisk och ansvarsfull. Erbjuder man direkt, fysisk interaktion med stora, ”vilda” djur så är nämligen risken stor att den inte är det.
