Det handlar inte om mod ?>

Det handlar inte om mod

OFTA SÄGER människor som jag och min fru möter: ”så ni har lämnat Sverige för att bo utomlands, ni lämnade hemlandet, och ni har rest kors och tvärs på en för de flesta okänd kontinent…vad modiga ni är!”

Vi svarar lite artigt att det inte alls handlar om mod, och att vi (åtminstone jag) är ganska försiktig av naturen, men att vi har en stark drivkraft att se och uppleva nya saker, träffa människor från hela världen och vidga horisonterna. Till det krävs inte mod, bara ett pass med tillräckligt många blanka sidor – gärna en liten reskassa också, men det går i värsta fall att lösa längs vägen om man är arbetsför.

En annan vanlig kommentar brukar vara: ”åh, vad härligt det låter, det önskar jag att jag också hade gjort”. Då blir jag lite mer konfrontativ och undrar: ”varför gör du inte det då?”. Svaret brukar innehålla ett antal luddiga förklaringar som ofta inkluderar ”jobb” och ”barn”, men det verkliga svaret skiner oftast igenom: viljan saknas – den där verkliga viljan och längtan som brinner i bröstet och som helt enkelt gör att det inte finns några alternativ till att ge sig av, igen och igen och igen.

Jag vet de som brutit upp och lämnat sitt hemland med barn i alla möjliga åldrar, jag vet de som tagit med sig eller bytt sitt jobb, jag vet de som sålt allt de haft – om det är vad som krävs för att komma iväg. Samtidigt är vi förstås alla olika och jag hyser stor respekt för de som medger – för sig själva och andra – att de helt enkelt inte har samma drivkraft. Ni är på väldigt många sätt beundransvärda i er rofyllda inställning till livet.

Nu har vi ju själva för all del inte varit riktigt så drastiska att vi har lämnat allt. Det har aldrig varit nödvändigt. Så allvarligt talat, det är inget stort steg egentligen. I vårt fall ett halvt dygns flygresa till ytterligare ett hemland, eller för all del några månader i en bil genom Afrika. Det handlar som sagt inte om mod, utan om rastlöshet och nyfikenhet, vilka båda tidvis kan vara såväl en välsignelse som en förbannelse. I det möter vi själsfränder överallt i världen.

För dramatiskt eller ej så förändras livet när man tagit steget till en kringflackande tillvaro med mer än ett hemland. Världen blir både större och mindre på en gång. Man vidgar sina horisonter och blir på ett oerhört konkret sätt medveten om att världen inte slutar vid stadens, landets eller kontinentens gränser. Samtidigt får avstånd en allt mindre betydelse. Att förflytta sig runt halva jordklotet tappar sin laddning. Det är enkelt och vi gör det hela tiden. Vi håller daglig kontakt med människor i alla möjliga och omöjliga hörn i världen och när någon säger ”ni borde komma och hälsa på någon gång”, så är det inte nödvändigtvis något som hindrar att vi kan vara där ett dygn senare (det gäller bara att vara vaksam på när inbjudan verkligen är en inbjudan och inte bara en artighetsfras från någon som inte trodde att de skulle bli tagna på orden).

Själva begreppet ”hem” blir snart en abstrakt företeelse som handlar mer om människor och känslor än om fysiska platser. Hem är där de man älskar finns och där man mår bra av att vara och det handlar sällan om en enda fysisk plats.

Det går väldigt fort att tröttna på frågor av typen ”men vad är hemma för dig?” eller ännu värre ” tänker ni flytta hem någon gång?”. Svaret är att vi flyttar hem hela tiden. Varje resa, lång som kort, är på sätt och vis en resa hem.

Tid blir också lätt ett relativt begrepp, som inte nödvändigtvis bygger på att dygnet har 24 timmar och att klockan är exakt så mycket som armbandsuret visar. Världen har 24 tidszoner, vilket betyder att klockan alltid är fem, eller sju, eller midnatt någonstans – kanske där du är, kanske där dina vänner är. Flygresor och andra transporter samt kulturella förhållningssätt till tid rör till begreppen ytterligare.

Enstaka språk förlorar sin betydelse och smälter samman. Man drömmer och kommunicerar växelvis på olika språk och tillvaron handlar inte om hur man kommunicerar utan om att man gör det. Två utlandssvenskar som då och då pratar engelska eller något annat språk med varandra uppfattas lätt som märkvärdiga av sina landsmän, men tro mig, det handlar inte om det – det bara blir så. Poängen går fram på det för tillfället tydligaste sättet och det är huvudsaken.

Att packa blir en sätt att leva. Precis som de flesta andra omger även vi oss med en massa saker på de olika adresser som vi regelbundet återvänder till, men resandet medför också en insikt om att inget är egentligen nödvändigt om det inte går att få plats med i några hanterbara resväskor.

Uppbrott är alltid förenat med ett visst vemod, men inte längre ledsamhet. Man lär sig att inte säga adjö och inte dra ut på avsked. På sin höjd ett ”på återseende”. Och man vänder sig inte om när man väl har sagt det. För vi vet kanske inte när och var vi kommer att ses nästa gång – kanske här, kanske där, kanske på någon flygplats någonstans – men om du är min vän så är du en del av mitt hem, och tro det eller ej, men jag älskar att komma hem.

Comments are closed.