Sydafrika på väg att lämna ICC? ?>

Sydafrika på väg att lämna ICC?

DEN GÅNGNA helgen höll Sydafrikas regeringsparti, ANC, partikongress. Det var en kongress med ett antal intressanta, några hoppfulla och ett flertal oroande besked. På pluskontot hamnar att president Jacob Zuma uttryckligen lovade att inte försöka trixa till sig en tredje mandatperiod (vilket dagens konstitution förbjuder).

Betydligt mer oroande, och förvånansvärt underrapporterat, är det faktum att ANC offentliggjorde att man har för avsikt att arbeta för att Sydafrika ska lämna samarbetet bakom den internationella brottmålsdomstolen, ICC. Och inte bara det, man har dessutom för avsikt att försöka övertala andra afrikanska länder att göra samma sak.

ICC ska pröva och döma i de allra grövsta fallen av krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Den är tänkt att fungera som en garant för att mänskliga rättigheter respekteras och att förövare straffas. När domstolen grundades 1998 så skedde det mycket tack vare ett massivt stöd från afrikanska länder. Flera av dessa har sedan dess också utnyttjat den resurs som ICC faktiskt är: Uganda, Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa och Mali har alla själva begärt ICC:s hjälp med att utreda misstänkta MR-brott i det egna landet. Till det kommer att FN begärt att ICC ska titta på misstänkta brott i Sudan och Libyen, medan domstolens åklagare på eget initiativ valt att även granska händelser i Kenya.

Så varför vill ANC att Sydafrika lämnar ICC? Den officiella förklaringen är man anser att domstolen har Afrika som sin enda måltavla och att det inte är rättvist. Och det är visserligen sant att ICC i stort sett uteslutande ägnat sig åt Afrika, men det finns goda grunder för det och även om en större geografisk spridning på utredningarna vore önskvärt, så innebär inte detta automatiskt att de pågående granskningarna är orättfärdiga. Dessutom är de alltså i många fall länderna själva som begärt ICC:s assistans.

Har ANC andra motiv? Det handlar knappast om att man fruktar något för egen del. Den sittande regeringen må vara hårt kritiserad för hur man sköter sitt jobb och Sydafrika är på sina håll ett våldsamt samhälle, men ingenting är i närheten av att falla under ICC:s jurisdiktion. Däremot har Sydafrika på senare år skaffat sig vänner runtom i världen som redan finns – eller som skulle kunna hamna – på ICC:s bord. När Sudans brottsmisstänkte president, Omar al-Bashir, tidigare i år besökte Sydafrika för ett möte med Afrikanska Unionen argumenterade många för att Sydafrika, som medlem av ICC, var skyldiga att gripa honom och utlämna honom till domstolen. En anmälan och en begäran om gripande lämnades in, men den sydafrikanska regeringen lät al-Bashir slinka iväg utan att ingripa. Det är inte långsökt att tänka sig att andra, ekonomiskt starka, vänner i Mellanöstern och Asien också gärna skulle se att Sydafrika lämnade ICC och därmed blev en fristat att vistas i och bedriva affärer med – samt att landet använde sitt politiska och ekonomiska inflytande i regionen för att få andra länder att gå samma väg.

Om Sydafrika gör slag i saken och lämnar ICC-samarbetet, så vore det att retirera från rollen som en regional försvarare av mänskliga rättigheter, och man skulle i praktiken kasta bort landets internationella anseende på området, vilket Nelson Mandela en gång var med att bygga upp. Är man missnöjd med hur ICC fungerar så finns det endast en demokratiskt och rättssäkert försvarbar väg att gå: att vara med och försöka påverka samarbetet från insidan.

 

Läs mer: För snart tio år sedan skrev jag, tillsammans med Görrel Espelund, boken Till mänsklighetens försvar – Iakttagelser av krigsbrott, tribunaler och försoning. Den handlar bland annat om just de här frågorna, inte minst i ett afrikanskt perspektiv. Ett litet antal böcker finns fortfarande att få tag på via förlaget.

Comments are closed.